Den djupa rädslan i den tysta gammelskogen – en vandring i Muddus National Park

Av någon anledning så har nationalparken Muddus aldrig riktigt lockat mig till ett besök förrän nu. Varför kan jag inte riktigt svara på. Kanske är det att jag inte riktigt vetat vad som dolt sig där i den djupa gammelskogen, kanske är det för att jag tänkt att det finns ju bara massa skog där, kanske är det för att jag alltid tänkt att den är alldeles för nära hemma för att vara speciell eller så är det för att det var meningen att jag inte skulle veta vad som fanns där förrän jag kom dit.

Nu vet jag att där finns ett stort vattenfall, Muddusfallet, som ska vara otroligt vackert. Speciellt på våren då flödet är som allra bäst. Fast jag tror att jag skulle tycka det är lika fint året om. Jag vet att vattenfallet gömmer sig sju kilometer in i parken och jag vet att förutom det så finns det oändligt med natur där. Muddus är faktiskt den största skogliga nationalparken som vi har här i Sverige med natur som stort sett är opåverkad av skogsbruket.

Jag vet också att det är en av vårt lands tystaste platser, att det är en av få väglösa skogsområden i Sverige och att nationalparkens yta är 500 km². Jag vet att Muddus även kallas för Muttos på samiska men att ingen riktigt vet vart namnet kommer ifrån. Jag vet att man tror att det skulle kunna härstamma från det samiska ordet ”mutták” som betyder passande eller precis tillräckligt.

Jag vet att Muddus blev en nationalpark år 1942 och att parken skapades för att ”bevara naturen och den levande samiska kulturen med mångtusenåriga rötter i landskapet”. Jag vet att Muddus ingår i världsarvet Laponia sedan 1996. Jag vet att det finns renar året om i nationalparken och att även älgar är vanligt förekommande i parken. Jag vet också att det finns björn, lo och djärv nånstans i de djupa skogarna, men att chansen att se någon av dessa är väldigt små.

Muddus/Muttos är de vida myrarna och djupa gammelskogarnas land. Här finns stora vattenfall, djupa raviner, bergknabbar och skogar där träden har sett många generationer av människor passera förbi. – Laponia.nu

Efter att ha vaknat upp till suset av Storforsen utanför bilen så kände jag mig utvilad och redo för att börja resan hemåt. Gårdagens plan att avverka många mil gick ju lite stöpet när jag tog omvägen förbi Storforsen, men idag tänkte jag att jag nog ska klara av några fler mil. Ta igen det jag inte gjorde under gårdagen.

Jag börjar morgonen med att duscha. Igår när jag checkade in så berättade receptionisten att deras servicehus är helt nytt och därför tänkte jag att jag skulle passa på att ta en efterlängtad dusch där. Sen ville jag även spana in Raimos bar (från filmen Jägarna) som finns inne på campingen. Jag försökte även fota forsen från håll på en plats bakom hotellet, men det blev inte så fint som jag tänkte mig så det blev en väldigt snabb fotografering. Bilderna från gårdagen blev mycket bättre.

Vid 12-tiden så sätter jag mig i bilen, redo att börja avverka de där milen. Jag funderar på om jag ska åka tillbaka in mot landet för att fortsätta köra längs E45:an eller om jag ska köra åt andra hållet för att fortsätta på E4:an. Jag tänker att jag förmodligen kommer ta mig hem snabbare om jag kör E4:an, att jag förmodligen stannar färre gånger där. Men så gör jag misstaget (?!) att kolla Instagram en gång innan jag börjar åka.

Det första jag ser i mitt flöde är en bild på ett vattenfall. Ett riktigt vackert vattenfall. Känner igen det och kollar geotaggen som berättar för mig att det är Muddusfallet. Jaha. Såklart. Det tar inte många sekunder innan jag känner en sån ångest inför att jag inte promenerade dit jag också.

Ska jag vända om och åka tillbaka? Nej, så kan jag väl inte göra? Eller kan jag? Jag har ju egentligen ingen tid att passa, det är väl mer att jag känner att jag faktiskt vill hem nu. Att det börjar bli dags att lämna livet längs vägarna för denna gång. Jag har ändå hunnit se så otroligt mycket och det tar på krafterna att ständigt vara på väg. Jag känner hur jag längtar att få sova i en riktig säng. I min egna säng.

Kollar Google Maps ändå. Det är exakt 13,9 mil att köra tillbaka. Det är 27,8 mil extra totalt. Ganska långt, men kanske inte orimligt långt. Eller? Jag ringer Kenny som säger att “det är lika bra att du åker tillbaka för du kommer bara att ångra dig annars.” Ja men okej, då är det väl bara att åka tillbaka.

När jag kommer tillbaka till E45:an så svänger jag höger, tillbaka norrut mot Jokkmokk och Muddusfallet. Jag har lite ångest över hur onödigt det känns men samtidigt så vet jag att Kenny har rätt. Jag kommer ångra det så mycket om jag inte åker tillbaka. Den här dagen är det dessutom fint väder.

Det tar lite längre tid att köra än jag tänkt mig och klockan är redan närmare tre på eftermiddagen när jag parkerar vid en av de tre entréer som finns – Skájdde. Det känns egentligen alldeles för sent för att påbörja en vandring på 7 kilometer, enkel väg. Men jag har bestämt mig. Nu är jag här. Jag ska gå dit.

Vattenfallet väntar ju på mig, mitt inne i den djupa, tysta gammelskogen.

Jag måste erkänna att jag känner mig nervös när jag byter till mina vandringskängor. Tankarna återkommer hela tiden att tiden inte ska räcka till. Jag och Kenny räknade ut att om jag går de där sju kilometrarna på två timmar så borde jag hinna. Det är 3,5 kilometer på en timme och det är väl rimligt för en led som ska vara lätt att gå. Solen går ned runt 21.30 och då vill jag verkligen vara tillbaka vid bilen.

Det står några bilar vid parkeringen och det känns bra. Några hinner dock åka innan jag kommit iväg. Jag har redan packat om kameraryggsäcken så att bara det viktigaste är med. Det är jobbigt att bära tungt och speciellt om det är helt i onödan. Stativet och zoomobjektivet är med, plus det 50 mm objektiv som redan sitter på kameran. Jag har även packat med baguetter med köttbullar och rödbetssallad samt två kexchokladar och en vattenflaska full med vatten. Det borde jag klara mig med.

Det känns lite jobbigt att veta att det inte är så många fler här i parken. Att jag kommer vara relativt ensam i skogen. Jag känner mig allt annat än modig, men tänker att nu är jag här, att det är dags. Sen slutar jag att tänka och börjar gå. Den första kilometern tar mig runt 35 minuter att gå. Visst har jag stannat till några gånger för att fotografera och visst går det lätt uppför såhär i början av leden, men är det rimligt att det går så sakta? Borde jag inte ha kommit lite längre? Det känns som att jag går extremt sakta. Eller så har mina korta stopp tagit längre tid än jag tror.

Stigen är lätt att följa, men full av stenar och rötter. Jag måste hela tiden ha koll på vart jag trampar. Jag vill inte snubbla. Känner samtidigt att jag måste börja gå snabbare om jag ska hinna tillbaka innan mörkret. Känner mig lite stressad över att jag inte kommer att hinna. Att det var en av mina dummare idéer att åkja tillbaka hit och ge mig på den här leden.

Ju längre in i skogen som jag kommer, desto tystare blir det. Bruset från omvärlden försvinner och det enda jag hör och ser är naturen. Skogen som badar i ljus. Träd som knarrar. Kvistar som knakar. Myrorna som springer omkring på marken och försöker undvika mina kängor. Löven som darrar i vinden.

Jag kollar runt och ser alla träden som lever och alla träd som är döda.

Forskare som har mätt ljudvolymen har visat att det här och liknande skogsområden är tystare platser än annan natur.
– Svenska Nationalparker

Det är skönt med tystnad.

Men med tystnaden så kommer även tankarna. Jag är helt ensam här. En del av mig känner mig otroligt hemma här, men samtidigt så otroligt rädd. Jag vet inte riktigt varför. Tankarna svävar iväg. Jag ser bilder framför mig om när det blir skymning. Det betyder även att skogens djur kommer fram. Ren. Älg. Björn. Finns det björn här? Jag vet inte och jag kan inte googla, det finns ingen täckning just där jag är nu. Men det är ju en skog, så jag tänker att det kan finnas björn. Om jag har otur.

Jag har knappt mobiltäckning, den kommer och går. Jag har inte ens gått två kilometer och det har tagit mig en dryg timme. Att gå dom där sju kilometrarna på 2 eller 2,5 timme känns omöjligt. Men det är det jag måste göra om jag ska hinna tillbaka innan mörkret kommer. Jag vill inte vara här i mörkret. Samtidigt vill jag inte vända om för att vända om betyder att jag har misslyckats.

Jag vill inte misslyckas. Jag hatar att misslyckas.

Jag har ju bestämt mig för att jag ska se det där förbannade vattenfallet en gång för alla nu. Jag har väntat ut det dåliga vädret. Jag har till och med vänt tillbaka bara för detta. Om jag inte går hela vägen fram så har jag ju kört alla dom där milen helt i onödan. Om jag vänder om så har jag misslyckats.

Eller har jag? Varför tänker jag ens så? Varför måste jag alltid tänka att det är allt eller inget?

Varför kan jag inte bara vara nöjd med det som jag faktiskt gör, även om det “bara” är att gå två kilometer av sju. Eller fyra av fjorton om vi räknar tillbaka vägen också. Varför kan jag inte känna mig glad och stolt över att jag faktiskt fick uppleva en liten bit av parken den här gången och tänka att jag helt enkelt får komma tillbaka och då gå hela vägen till vattenfallet? Eller jag tänker ju även så också, men fokuserar mer på det dåliga än det bra. Det dåliga tar automatiskt större plats i mitt huvud än det bra. Det är så dumt.

Istället för att tänka att jag har misslyckats så borde jag vara stolt över varje steg som jag fortsatte att ta när tankarna ville få mig att vända om. Stolt över att jag inte lyssnade helt och hållet på den omotiverade rädslan som gömmer sig i bakhuvudet. Stolt över att jag ändå försökte. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Ändå är jag så kluven och vet inte hur jag ska göra. Ska jag vända om eller fortsätta gå? Jag vet inte exakt hur resten av leden ser ut. Kommer det vara lika mycket sten eller kommer jag att kunna börja gå snabbare snart? Det finns en stuga i närheten av vattenfallet, kanske kan jag övernatta där? Varför kan jag inte bara bestämma mig?

Innerst inne så vill jag vända om. Innerst inne så vet jag att det inte finns en chans att jag kommer att hinna fram och tillbaka, och att jag dessutom ska hinna fotografera i lugn och ro, innan solen börjar gå ned och skogen kommer färgas i mörka skuggor. Innerst inne så vet jag också att jag bara är dum om jag fortsätter.

Jag har visserligen lite att äta med mig, men jag har ingen sovsäck och jag har inga varma kläder. Jag är inte helt säker på om jag fick med mig ficklampan eller om den blev kvar i bilen. Jag är inte alls förberedd för en övernattning. Så varför kan jag inte bara bestämma mig för att vända om?

Alla dessa tankar, alla frågor som jag inte lyckas svara på. Jag tar fram mobilen och ser att jag faktiskt har täckning nu, så jag ringer Kenny. Han tycker att jag ska vända om. Han ser det inte som ett misslyckande att jag inte gick hela vägen. Så varför gör jag det? Jag vet inte.

Jag står still medan vi pratar, rädd för att samtalet ska brytas innan jag kommit fram till hur jag ska göra. Jag vänder mig ständigt om, så att jag har koll på alla håll. Ifall det kommer någon. Eller något. Dumma rädsla.

Vi avslutar samtalet utan att jag kommer fram till något. Men jag ska skicka ett sms med om vad jag bestämmer mig för, när jag bestämt mig. Jag tänker på att jag innerst inne vill vända om, men att det är som att det bara inte går. Att något säger åt mig att fortsätta. Jag måste till vattenfallet. Jag vill inte känna att jag misslyckades med en sån enkel grej som att gå till ett vattenfall. Även om det nu är sju kilometer enkel väg.

Tankarna bara snurrar.

Sen händer något. Jag bara vänder om. Börjar gå tillbaka, steg för steg. Sakta, men ett steg närmare bilen. Och det är som att en blyklump försvinner från hjärtat utan att jag ens visste om att det fanns en där. Jag vet att jag inte kommer se det där vattenfallet under denna dag men det känns okej. Försöker intala mig själv att det inte är ett misslyckande, utan att jag är smart som vänder om. Tänker att vattenfallet finns kvar.

När jag åter igen ser skylten som visat mig vägen mot Muddusfallet så stannar jag. Det känns som att skogen är mer öppen nu. Som att allt blivit ljusare. Kanske är det solen som plötsligt sänder några varma strålar ned igenom de vita molnen, rakt genom trädens grenar. Eller så är det för att jag valde rätt.

Jag känner hur den där rädslan som jag haft inom mig sakta försvinner. Jag inser att alla dumma tankar bara är hjärnspöken. Det är inget misslyckade att ha promenerat fyra kilometer, även om målet var fjorton.

Jag undrar också varför jag kände mig så rädd förut. Det finns ju ingenting att vara rädd för. Visst kan det finnas björn i området, men jag kan inte gå runt och vara rädd för det. Oddsen att jag möter en är inte särskilt stor. Fast ändå, när jag går stigen mot Muddusfallet nästa gång så ska jag ha med mig sällskap. Inte bara för att jag är rädd, utan för att det känns som ett äventyr som jag vill dela med någon.

 

En annan viktig sak som jag idag vet om Muddus är att det är en plats som jag verkligen fastnade för. Med de djupa skogarna, med tystnaden och med allt det gröna så är det en plats som etsade sig fast hos mig, rakt i mitt hjärta. Trots den rädsla och osäkerhet som jag kände när jag var där. Men de känslorna definierar varken mig eller platsen på något sätt.

Jag hoppas att min berättelse kan inspirera dig till att besöka Muddus, men också att tillåta dig själv till att våga ändra dig även fast du bestämt dig för något. Att våga ändra dig utan att känna att du gör fel, eller att du har misslyckats. Att våga göra något annat än det du har tänkt dig.

För det finns inget rätt eller fel, ingenting är svart eller vitt och det är inget misslyckande att inse sina begränsningar. Det är inget misslyckande att inte göra precis allt som du tänker att du ska göra. Det behöver inte heller vara allt eller inget utan det finns även något mellanting.

Det är inget misslyckande att jag valde att vända. Inte den här gången och inte någonsin.

Vill du läsa mer om min roadtrip genom tre länder? Det kan du göra under taggen “solo genom tre länder“.