Dystra moln och en evig beslutsångest

0 Shares

Efter en övernattning på Laponia ställplats, fyra kilometer norr om Jokkmokk, så vaknar jag upp till en gråmörk och molnig himmel. Inte lika mörk som gårdagen, men det räcker för att jag ska börja ångra mig om mitt beslut om att vandra i Muddus. Jag har varken varma kläder med mig eller något som skyddar mig från regn. Sen är det ju det där med att gå så långt själv. Sju kilometer fram till vattenfallet och sju kilometer tillbaka, på en plats där det knappt finns några andra och jag är ju helt ensam på denna resa.

Jag har tid att fundera över hur jag ska göra, för innan jag gör något alls så måste jag åka in till Jokkmokk och köpa frukost. Jag har bara en banan kvar från gårdagens besök och börjar bli hungrig. Fast kan man kalla det frukost när klockan börjar närma sig 12? Vad hände med tiden egentligen? Hur blev klockan så mycket helt plötsligt? Nåväl, frukost eller lunch, hungrig är jag så jag svänger återigen in mot ICA. Där köper jag nygräddade baguetter, köttbullar och rödbetssallad. Perfekt som både frukost och lunch. Det räcker dessutom till kvällen också.

Väl inne i Jokkmokk så passar på att smita in på turistbyrån för att fråga om de har information om Muddus och om vandringsleden till vattenfallet. Det jag hittar på internet är att det finns en lätt och svår led. Men inte så mycket om hur lätt eller hur svårt det kommer att vara. Jag vill gärna veta det. Hittar några broschyrer där och frågar även tjejen som jobbar där, men hon har aldrig gått leden och kan inte säga något som jag inte redan har läst. Plockar med mig massa broschyrer om utflyktstips i området och får även tipset att åka till Brudslöjan vid Kvikkjokk. Ett vattenfall som ska vara fint.

Blir ännu mer kluven och har sån beslutsångest. Jag kan verkligen inte bestämma mig! Vandra trots molnen och risken för regn? Åka till Kvikkjokk och besöka ett annat vattenfall? Åka hem?

Det slutar med att jag åker tillbaka till Laponia ställplats där jag övernattade. Jag tänker att jag kan fundera medan jag äter min köttbullemacka. Jag har nästan glömt bort att jag faktiskt var så hungrig. Kör igenom Jokkmokk och passerar en hantverksbutik med en skylt om att de har lokalproducerat glass om lockar mig att gå in. Hinner passera parkeringen som är precis utanför så jag tar ett varv till. De har massa fint och jag hittar massor av saker som jag vill ha, fast som jag egentligen inte vet vad jag ska ha dom till. Hittar inte någon glass och vill inte fråga, men går nöjd ut med en påse hembakade kanelbullar för 25 kronor.

TIPS: missa inte att köpa hembakta kanelbullar från Karin på Hantverksbutiken i Jokkmokk.

Vaknar upp till denna vy. Ser molnen och tänker att nej, det är dåligt väder igen. I efterhand känner jag att jag fick vädret att kännas sämre än det var.

Kan inte låta bli att ta bild på blommorna.

SUP brädan tar upp halva bilen känns det som.

Här har jag varit flera gånger, på den stora vintermarknaden. Inte alls lika ofta på sommaren. Knappt aldrig. Förutom förra året när jag passerade.

Destination Jokkmokk bjuder på broschyrer och tips på utflyktsmål i området. Finns även toalett här.

Löftet om lokalproducerad glass lockar mig in i Hantverksbutiken.

Det känns som att åka tillbaka i tiden, med alla gamla skyltar på träbyggnaderna.

Där jag äter min köttbullemacka i bilen för det är alldeles för många getingar som flyger omkring utanför fönstret.

En evig beslutsångest

Klockan visar på 13.24 och jag har fortfarande inte bestämt mig. Men jag kan inte sitta kvar i bilen hela dagen. Jag vill ju egentligen åka till Muddus. Vill se det där vattenfallet. Men så blir jag rädd. Vet inte om jag vågar. Det känns läskigt. 14 kilometer är långt att gå ensam i en skog där jag inte känner till området. Jag inbillar mig själv att det är bara dumt att gå ensam. Att jag kan gå nästa år, med sällskap. Så jag fegar ur, väljer bort Muddus och åker istället mot Kvikkjokk.

Stannar till vid en loppis vid vägkanten, men jag köper ingenting. Åker vidare. Äter en kanelbulle vid en parkering vid en sjö. Ångrar att jag inte köpte två påsar för herregud så gott det var! Tänker att jag kan stanna till lite senare på eftermiddagen istället, om jag hinner tillbaka innan de stänger. Vi får se. Funderar på om jag valt rätt. Borde jag ha åkt till Muddus ändå? Ångrar mig men tänker på de dystra molnen och övertygar mig själv om att jag har valt rätt. För en del av mig är glad att jag inte befinner mig mitt ute i en ödslig skog, helt ensam.

Vägen mot Kvikkjokk är fin, men inte finare än vägen mot Ritsem. Tänker att jag borde köra den vägen istället men det är för långt att vända om. Fortsätter köra. Det kommer några droppar lite då och då. Funderar på om jag ska flyga drönare, men orkar inte ta fram den. Stannar och fotar med systemkameran istället, lite här och var. Det blir vackrare vyer desto längre jag kör. Fjällen syns mer och mer.

Det är ingen motorväg här uppe i de norrländska skogarna.

Jag får ha vägen nästan helt för mig själv. Möter en bil lite då och då.

Jag stannar till ibland för att sträcka på benen. Väljer såklart alltid mina bensträckningspauser med omsorg.

Molnen ser hotfulla ut. Som att de närsomhelst kan välja att göra dig dygnsur.

Det blev några bensträckarpauser längs den här vägen.

Försöker ta lite annorlunda bilder och kommer på att jag kan använda bilen som rekvisita.

Vägen mot Kvikkjokk är kurvis och det finns många M-skyltar utplacerade för att det ska vara enklare då det blir möte.

Vägen tar slut och jag befinner mig i Kvikkjokk

Jag når Kvikkjokk och parkerar. Läser lite grann på skyltarna och tar bilder på all information med mobilen. Tänker att det kan vara bra att ha, till framtida blogginlägg. Även fast jag innerst inne vet att jag förmodligen kommer att glömma bort att jag ens tagit dessa bilder. Det brukar bli så med mig och mina mobilbilder.

Går drygt hundra meter fram till STF’s fjällstation men byter om till gympaskor innan för jag vill inte gå dit med mina foppatofflor. Det känns dumt och fel såhär vid en fjällstation. Öppnar dörren och känner allas blickar på mig. Jag har shorts och en tunika på mig. Alla andra har Fjällräven kläder. Eller åtminstone vandrings/friluftskläder på sig. Känner mig utstirrad även fast jag förmodligen bara inbillar mig. Smiter in på toaletten och tvättar händerna – sockret från kanelbullen har fastnat på mina fingrar.

Jag hade tänkt att sätta mig här en stund, kolla vad som finns men smiter istället ut genom dörren lika snabbt som jag kom in. Nästan springer tillbaka till bilen och glömmer helt bort att jag hade tänkt att gå och ta bilder vid älven som rinner precis bakom fjällstationen. Tänker mer på hur utanför jag känner mig, för att jag inte har “rätt” typ av kläder på mig. Hade också tänkt att flyga drönare här, men det har jag också helt glömt bort.

Tvingar mig att stanna till lite snabbt vid kyrkan och tar några bilder. Kan vara bra att ha, ifall jag nu skriver något om detta. Det är alltid bra att ha bilder. Sen börjar jag att köra tillbaka. Känner att jag ångrar att jag ens åkte hit för nu åker jag ju bara tillbaka. Passerar en som vill ha lift. Vi får ögonkontakt och jag skakar på huvudet, som för att säga nej, tyvärr. Jag vågar inte ta in en främmande människa i bilen. Jag har dessutom ingen plats över, bilen är full med SUP bräda, madrass och allt annat jag har med. Visst skulle jag kunna packa ihop allt och göra plats, men nej, jag vågar ändå inte låta någon åka med när jag är ensam.

Ett bortglömt vattenfall

Fylld av massa läskiga tankar så passerar jag Köpenhamn-skylten som säger mig att det är här vattenfallet som jag skulle fota finns. Jag hade helt glömt bort det. Vid parkeringen så finns det en ensam bil. Jag känner mig lite rädd, och väldigt feg. Det är ca 500 meter att gå genom skogen till vattenfallet, men jag vågar inte. Det är ganska sent nu. Det blir snart mörkt igen. Tänk om det är någon farlig människa där. Det är bättre att köra vidare. Dumma tankar, jag vet men lyckas inte slå undan dom. Jag lyssnar på tankarna och fortsätter köra.

Stannar till vid Årrenjarka fjällby, ca en kvart från Kvikkjokk. Sitter i bilen en stund utanför receptionen och funderar på om det är här jag ska övernatta. Tar en sväng runt området med bilen, ser att campingplatserna ligger precis vid vattnet. Väldigt fint. Så jag åker tillbaka till receptionen och betalar 240 kr för en plats. Då får jag även toalett, dusch, tillgång till kök (fast jag har ju ändå ingen mat att laga med mig) och i servicehuset så finns det även bastu. Lyxigt.

Jag parkerar bilen så att jag ser ut över vattnet. Är inte helt ensam där men det är lugnt och skönt. Jag bäddar först om bilen innan jag gör en köttbullemacka som jag äter vid vattnet. Sen tar jag en promenad runt udden men jag hinner inte ta så många bilder innan minneskortet tar slut och jag tog inte med mig något nytt. Orkar inte gå tillbaka och hämta ett nytt, det börjar ändå bli mörkt och jag ska snart gå tillbaka.

Är ensam i skogen och funderar på hur annorlunda jag känner nu, jämfört med när jag stod vid parkeringen vid vattenfallet. Förstår inte varför jag kände mig rädd eller varför jag är så feg. Tänker att det är en ny dag imorgon och att jag kan gå till vattenfallet då. Nu ska jag läsa lite innan jag somnar.