En oförglömlig soluppgång vid Mesa Arch i Canyonlands

Jag är och kommer aldrig bli en morgonmänniska, så mycket vet jag med säkerhet. Men det betyder inte att jag inte tvingar mig själv upp i gryningen vid speciella tillfällen. Ibland kan det vara för att jag ska med ett tidigt morgonflyg och ibland kan det vara för att jag ska ut och fotografera en soluppgång. Som denna morgon då jag bestämt mig för att jag skulle fotografera Mesa Arch i Canyonlands, USA.

Mesa Arch, Canyonlands National Park

Vart är soluppgången vackrast?

Egentligen så hade jag inte bestämt mig till 100% förrän natten innan. Vi spenderade natten vid Archview RV Park, mitt emellan två nationalparker – Canyonlands och Arches. Och jag hade alltså möjlighet att välja mellan massor av olika platser. Men efter mycket research och massor av ångest över att jag inte kunde vara på fem platser samtidigt så valde jag jag till sist Mesa Arch. Det var den platsen som “alla” verkade rekommendera, även fast det samtidigt är det mest populära platsen.

Jag tycker det kan vara svårt med sånt ibland, speciellt när det kommer till frågan om jag vill ha exakt likadana bilder som alla andra har? Men svaret är ja, det vill jag. För jag bryr mig egentligen inte om att jag inte alltid är originell. Det är ändå något speciellt med ens egna bilder oavsett om tusentals andra har tagit samma bild. Det spelar egentligen inte någon roll för mig om att jag får trängas med alla andra för att få uppleva en plats eller fotografera ett speciellt motiv. Även om jag såklart alltid skulle föredra att jag var ensam på plats. Men det är bara att inse att det kommer jag inte alltid att kunna vara, speciellt inte med de mest populära platserna. Så det är bara att gilla läget och göra det jag själv vill. För det är det enda som egentligen har någon betydelse. Att jag gör det jag själv vill. Och att jag besöker de platser som jag själv vill se och att jag fotograferar de platser som jag vill fotografera.

Mesa Arch, Canyonlands National Park

3 timmars sömn

Vi ställde klockan på 04.00. Vilket betydde att vi hade dryga 3 timmar att sova, för klockan hann bli runt 01 innan vi var redo att sova. Vi kom tyvärr fram ganska sent till campingplatsen och det var bara att fixa i ordning Rooftop sleepern och bädda sängen inne i vår campervan. Det tog kanske lite extra tid den kvällen då det var väldigt mörkt och svårt att se.

Upp kom vi iallafall även om det var väldigt svårt. Men jag såg solnedgångsbilderna framför mig och tvingade mig att öppna dörren och kliva ut i kylan. För trots att det är runt 30-40 grader på dagarna så kan kvällarna bli råa och kalla. Och denna morgon var inget undantag. Jag skyndade att få på mig kläderna och väckte de andra. De var lika svårstartade som mig, men jag hade åtminstone ett mål i siktet. De andra fick ju följa med för att tja, jag kunde ju inte bara lämna dom. Det är en nackdel med att bo i en campervan. Alla måste följa med överallt.

canyonlands-national-park-11

Försenade till Mesa Arch = en stressad Helena

En kvart senare än planerat så kom vi iväg och vi hade ca 40 minuters bilresa innan vi kunde parkera vid början av leden till Mesa Arch. Vi var de enda längs vägen så Kenny körde så snabbt som han vågade för att vi skulle hinna fram i tid. När vi äntligen kom fram så mötte vi en parkering som i princip redan var full. Så vi parkerade lite fint vid kanten av vägen och hoppades att ingen skulle klaga. Tony valde att ligga kvar och sova i bilen så han hade fått flytta den i värsta fall. Den här dagen var den första dagen som han låg i feber, tråkigt nog. Så han låg mest och slumrade i bilen.

Jag hade läst att det gäller att vara i tid om man vill få en bra plats att fotografera vid Mesa Arch och var redan väldigt stressad då solen redan hade börjat gå upp. Jag tog kameran och halvsprang den korta promenaden innan jag äntligen kom fram och såg en makalös vy! De andra tog min kameraväska med all övrig utrustning och jag fokuserade mest på att försöka klämma mig in mellan de andra fotograferna. Det var väldigt ont om plats, men jag hittade en öppning som jag fick en bra vinkel från. Jag bytte även plats med en annan fotograf under tiden för att vi båda skulle få en lite annorlunda vinkel.

mesa-arch-canyonlands-31

Du är sällan ensam vid Mesa Arch

Av vad jag har förstått så är det inte ofta som Mesa Arch är tom vid soluppgång eller solnedgång. Men vi hade självklart lyckats pricka in den dagen då även en stor busslast med japaner skulle dit. Först så trodde jag att det är väl alltid så mycket folk, men efter att ha pratat med andra fotografer så fick jag veta att det inte riktigt brukar vara så fullt där. Och när jag säger andra fotografer så menar jag riktiga fotografer. Medan de flesta av japanerna använde mobiler samt stora Ipads för att ta bilder. Det var en rolig syn. Men allting är väl bättre än ingenting antar jag.

Jag fokuserade mest på att försöka få till den där perfekta bilden. Den som jag hade föreställt mig i huvudet. Och jag fick till den och även många fler än en. Det var inte svårt på den platsen, jag lovar. Till och med mobilkamera bilderna blev magiska! Kenny och Jimmy stod bakom mig och tog lite behind-the-scenes bilder på alla. Det är kul att ha såhär i efterhand.

mesa-arch-canyonlands-3

mesa-arch-canyonlands-6

mesa-arch-canyonlands-8

mesa-arch-canyonlands-9

mesa-arch-canyonlands-10

mesa-arch-canyonlands-17

mesa-arch-canyonlands-26

mesa-arch-canyonlands-24

mesa-arch-canyonlands-25

Lugnet efter stormen

Allt eftersom tiden gick så försvann även människa efter människa. Till sist så var det bara vi och några få fotografer kvar. Vi pratade om fotografi och om jobb och lite allt möjligt. Och vi njöt av lugnet och solen och omgivningarna. Vi njöt av att bara vara och jag kände hur morgonens stress bara rann av mig.

mesa-arch-canyonlands-14

mesa-arch-canyonlands-21

mesa-arch-canyonlands-22

mesa-arch-canyonlands-27

Att alltid vilja se så mycket som möjligt

Ibland så fokuserar jag på så mycket annat så att jag inte riktigt hinner med att njuta av stunden. Jag är väldigt medveten om detta och jag försöker att bli bättre på det. Det är svårt, för jag vill alltid hinna med så mycket som möjligt. Även fast jag vet att det inte ens är rimligt. Men då planerar jag hellre in mycket i början och väljer bort saker när det väl kommer till kritan. Men just det där med att stanna upp och njuta, det är väldigt svårt när man vill se allting. Men ju mer jag upplever, desto mer inser jag hur viktigt det är att stanna upp istället för att skynda sig igenom livet.

Jag vet inte vad det var med just den platsen, men något speciellt var det allt. Det var tusen gånger bättre i verkligheten även fast jag hade höga förhoppningar på platsen och det hade lätt kunnat bli tvärtom. Att jag bygger upp förväntningar och så kommer jag dit och så är det inte alls lika bra som jag förväntat mig. Det finns många sådana platser, men Mesa Arch var inte en av dom! Den morgonen, speciellt tiden vid Mesa Arch, är ett av mina bästa minnen från hela USA-resan.

Frukost på språng

Efter att ha spenderat ungefär två timmar vid Mesa Arch så kände vi att det var dags för frukost. Och det är en av fördelarna med att ha en campervan – frukosten följer med vart du än åker! Så vi promenerade sakta tillbaka till bilen och där åt vi våra frukostmackor. Vi valde att fortsätta dagen med att utforska Canyonlands en liten stund och började med att åka till Grand View Point Overlook som även är platsen där vägen tar slut. Vi stannade där och tog lite bilder och det blev även flera stopp längs vägen på väg tillbaka till campingen.

Resten av fotostoppen blev ganska korta. Även om det såklart var vackert vid alla övriga platser så fanns det ingen plats som var lika fantastisk som Mesa Arch. Tänk att en liten stenbåge i naturen kan väcka så många känslor.

canyonlands-national-park-1

canyonlands-national-park-2

canyonlands-national-park-4

canyonlands-national-park-5

canyonlands-national-park-6

canyonlands-national-park-7

canyonlands-national-park-8

canyonlands-national-park-9

canyonlands-national-park-10

canyonlands-national-park-12

canyonlands-national-park-13

canyonlands-national-park-14

 

Written By

Helena är en småstadstjej med stora drömmar och en äventyrslusta som aldrig tar slut. Hon älskar roadtrips, countrymusik och ser livet i färgsprakande bilder.

26 Comments

  • Fantastiskta bilder! Och vilken spektakulär vy. Jag kan bara tänka hur mycket vackrare det är i verkligheten 🙂

    Jag är för övrigt likadan med att gå upp tidigt. Jag är inte heller någon morgonmänniska och det enda som kan få mig att stiga upp i gryningen är en flygresa. Kanske en vacker soluppgång också men än så länge har jag faktiskt inte gått upp tidigt just av den anledningen. Det ska vara något speciellt i så fall.

    • Tack Christine! Mesa Arch var helt otroligt vid soluppgång, så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig. Till och med mitt sällskap älskade det och de fotograferar inte ens, haha.

      Jag önskar verkligen att jag kunde vara lite mer morgonpigg, men det är svårt. Ibland hjälper inte ens tanken på en vacker soluppgång. Men ibland så.

  • Magiskt!! Jag älskar verkligen när det blir dimmigt mellan bergstopparna eller vad man ska säga. Det ser nästan lite overkligt ut då! Förstår att ni släpade er upp. Kul med sån campervan också. Själv ska jag försöka ta körkort nu och sen vill jag ha ngn typ av “van”. Ja jag använder det som ett samlingsnamn, ska väl eg säga skåpbild. Men ja.. Ta med mig kameran, åka iväg, en termos med kaffe, kanske lite frukost och Doris sovandes i en filt “i bak”.Längtar… Inspirerande inlägg, vill bara se mer mer mer!

    • Magiskt är verkligen rätt ord för att beskriva upplevelsen. Jag älskar dimma också, i alla former förutom då det är så tjock dimma att man inte ser ett dugg. Ja, campervan var väldigt bra på många olika sätt. Hoppas att det går bra med att ta körkort! Jag förstår vad du menar med van, jag skulle också vilja ha en. Det skulle underlätta vid många tillfällen. Nångång 🙂

  • Vackert! Som jag nämnt förut så var ju vi där för ett par år sedan, deras kallaste vinter (förstås) januari och ned emot -20F…. vi sov i parken och trodde ju att vi skulle vara de enda där på morgonen, eftersom ingen annan verkade campa i parken. Men det var ju folk där, iallafall ett par 10 stycken. W kokade kaffe medan jag fotade, så de löste vi bra 🙂

    • Tack Ann! Ja, det minns jag att du har nämnt vid något tillfälle. Och ja, ibland tror man verkligen att man är helt ensam men så kommer man fram och inser att sån tur hade man ju inte alls, hehe. Kaffe skulle inte ha suttit fel den morgonen! Och då dricker jag knappt kaffe, men hade varit gott med något varmt och uppiggande.

  • Vilka bilder. Du är galet duktig. Ser fram emot en workshop ;). Jag är ju som dig sämst på det där med tidiga mornar. Allt före elva är jobbigt. Och jag har nog missat många soluppgångar, inte ens de kan få upp mig 🙂

    • Tack Daniela <3 Vi får se om vi kan få till något nångång. Det känns som att jag kanske är lite mer morgonpigg än dig då, eftersom jag kan tvinga mig själv upp ibland.

  • Jag förstår dig precis och jag känner verkligen igen mig. Både att vilja maxa och den slitningen mellan att både vilja vara den enda som varit på den platsen å andra sidan det är ju med andra som minnen går att skapas. Det finns nog en magisk zon mellan ensam och en i mängden som jag tycker är den optimala, men ack så svår att komma åt.
    Superfina bilder i vanlig ordning ser ut som det var heltvärt att kliva upp så tidigt.

    • Det är svårt med två viljor som styr. Och ja, det finns nog säkert en magisk zon, frågan är bara vart den gränsen går. Jag tycker det varierar från plats till plats. Om hur gärna man vill se just den platsen och kanske varför också. Jag har lite svårt att förstå varför många inte vill se en plats enbart för att alla andra redan har sett den. Att de inte är intresserade alls är en annan sak, men att välja bort alla platser bara för att andra varit där – då finns det ju inga platser kvar att se!

      Och ja, det var så värt det!

  • Åh vilken upplevelse! Även om det kliar lite i mig av tanken på alla andra som slåss om en plats. Jag är dålig på sånt! Men jag förstår att vissa av de där naturupplevelserna, som Yosemite och Grand Canyon och Mesa Arch liksom suddar ut det där med att det är många andra där samtidigt.

    Fantastiska soluppgångsbilder, som jag nu har på min drömlista – tack för inspirationen!

    • Det var helt magiskt! Och jag förstår varför det kliar i dig. Jag har också lite svårt för det, även fast jag i slutändan inte bryr mig ibland. Jag vill dock inte se platser “bara” för att alla andra har sett dom, men när det kommer till platser jag verkligen vill se så bryr jag mig inte om att “alla” redan sett den platsen.

      Yosemite är värt ett besök även om det är fullt med folk där! Dit kan jag dock rekommendera att åka precis innan/efter högsäsong, då är det lite mindre folk ändå. När vi var i Grand Canyon så var det inte alls mycket folk där, förutom på en viewpoint – men det är ett annat inlägg.

  • Underbart!
    Älskar den där känslan av att köra i väg i mörkret, sitta och småfrysa och vänta på solen, se första strimman osv… 🙂

  • Wow vilka bilder och vilken fin plats! Och känslan när man vet att man fått den där perfekta bilden, plus många fler, är ju bara sååååå underbar. 🙂

    • Tack Christine! <3 Det var verkligen en helt magisk plats, rekommenderar definitivt ett besök dit. Och visst är den känslan helt underbar!! Då vet man att det var värt allt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *