Att vakna upp med världen i Valley of Fire

Nationalparker i all ära men Amerika’s State Parks är minst lika fantastiska! Ibland kanske till och med ännu bättre… Nej, så ska jag egentligen inte säga för det är så olika det där med om hur vi alla uppfattar olika platser. Bara för att jag tycker om en viss plats så betyder det inte att alla andra också gör det. Vilket kanske är bra för det är faktiskt skönt att det fortfarande finns några platser som inte är överturistade.

När jag roadtrippade i USA på egen hand så besökte jag en plats som länge stått på min bucketlist. Egentligen så hade vi tänkt att åka förbi under min allra första roadtrip i USA, men då var jag tvungen att kompromissa för att tiden inte räckte till. Om jag reser tillsammans med andra så vill jag självklart att alla ska vara nöjda så även om det tog emot så åkte vi förbi avfarten till Valley of Fire den gången med siktet på Las Vegas.

Så, under nästa roadtrip då jag var helt själv och styrde helt själv över min tid. Då var Valley of Fire ett givet stopp. Kvällen innan hade jag övernattat i baksätet på min hyrbil, på en Walmart parkering. Jag hade inte förbokat hotell då jag ville att resan skulle vara helt spontan. Den kvällen så fanns det endast superdyra hotell eller ett vandrarhem som hade fått väldigt dåliga recensioner – det stod bland annat om både stölder och droger. Jag var på väg att boka ett privat rum där ändå men när jag kom till sista steget och skulle trycka på boka så kunde jag bara inte göra det. Alternativet att sova i baksätet kändes konstigt nog tryggare just då. Så jag valde en Walmart i utkanten av Las Vegas som hade öppet dygnet runt.

Jag åker dit på kvällen, går in i butiken och köper både kudde och flera filtar så att jag skulle kunna täcka alla fönster. Silvertejp hamnar också i kundvagnen innan jag passar på att borsta tänderna innan jag bäddar ner mig för natten. Klockan är drygt 22 men jag har inget annat att göra ändå.

Under natten så hör jag motorer som startar, bilar som kommer och åker därifrån, kundvagnar som slamrar. Och Securitasbilen med säkerhetsvakter som åker runt parkeringen då och då. Det får mig att känna mig lite tryggare, för jag är inte helt ensam där i mörkret på en tom parkering. Jag är tvungen att starta bilen några gånger under natten för det är iskallt och jag fryser. Alltid varmt i Las Vegas? Nej, verkligen inte.

Runt klockan fyra så vaknar jag till av att det lyser starkt in i bilen. Hjärtat dunkar hårt och yrvaket så undrar jag vad som händer. Är det någon som kollar in? Nej, det är bara strålkastare från en bil i närheten som lyser rakt in i mitt tillfälliga sovrum. Jag får inte bukt på mitt dunkande hjärta och har ingen ro till att försöka fortsätta sova en stund till. Istället så lämnar jag den återigen kalla bilen för att gå ut i den kyliga natten med ett mål i sikte: borsta tänderna inne på Walmart för att sedan rulla iväg till närmsta Starbucks.

Med en stor vaniljlatte att njuta av längs bilfärden och en ost- och skinktoast i en papperspåse liggandes på passagerarsätet så börjar jag sedan morgonen med ett annat mål i sikte. Valley of Fire State Park.

Tänkt att få mötas av denna vy varje morgon.

Morgonstund har guld i mun

Jag åker in i parken vid sex på morgonen, lagom till att solen ska börja gå upp och till att parken öppnar. Till skillnad från många andra parker så är Valley of Fire endast öppet från soluppgång till solnedgång. Så om du vill befinna dig i parken efter att solen har gått ned så måste du campa där. Det kostar $10 att åka in och när jag passerar entrén så är den obemannad och jag får lägga pengarna i en låda tillsammans med en lapp där jag även fyller i bilens registreringsuppgifter så att de ska kunna kolla att jag verkligen har betalat.

Det dröjer inte länge förrän jag ser solen sakta stiga upp bakom bergen, stenarna ändrar färg till lysande röda och jag känner hur världen vaknar upp igen. Jag kliver ur bilen och är förvånad över hur kallt det fortfarande är. Från förarsätet så ser ökenlandskapet varmt ut. Jag slänger på mig min poncho och går runt och läser lite bland informationen som finns vid ingången. Här får jag veta att det finns ökensköldpaddor bland det röda landskapet och att de rekommenderar att man ska stanna till vid Visitor Center för att få mer information om parken. Där finns utställningar om geologi, ekologi och historia för den som vill lära sig mer.

Tips: Ha med dig kontanter för du måste lämna jämna pengar om du betalar när det är obemannat.

Solens strålar väcker de röda stenarna till liv

Morgonljus blir snabbt till förmiddagsljus och sen kommer den där riktigt starka solen fram. Med hårda strålar som skapar skuggor i de röda stenarna. Jag både gillar det men ändå inte. Det är både svårt att fotografera och det börjar bli väldigt varmt. Jag har vatten med mig och lite snacks. Men något att äta under dagen har jag glömt att ta med mig. Eller glömt och glömt. Ärligt talat så hade jag inte ens tänkt så mycket på det, för jag hade bara planerat att befinna mig i parken vid soluppgång och tänkte att det räcker nog…

Så fel jag kunde ha. Jag hade kunnat spendera hela dagen i Valley of Fire.

Mitt första längre stopp blir vid parkeringen till Atlatl Rock där jag tittar på hällristningar som människor från forntida stammar har skapat för en evighet sen. Det är fortfarande ganska svalt i luften och jag njuter av den friska luften. Sedan fortsätter jag längs den lilla avstickare till väg som jag hittat och stannar för att fotografera Arch Rock, Natural Arch och så hittar jag en väldigt speciell stenformation.

Ett kort stopp vid Valley of Fire Visitor Center

Efter ett kort besök vid Visitor Center där jag kollar runt bland utställningarna, besöker butiken och fyller på med vatten så är det dags att bege sig ut i den nu varmare luften. Vid parkeringen så startar en av de kortaste vandringslederna som leder mig till Balanced Rock. Eller vandringsled är kanske att ta i för det tar mig bara några minuter innan jag når slutet av leden.

Den svala och behagliga luften från morgontimmarna är nu ett minne blott och det känns väldigt skönt att få svalka av mig i bilen en stund innan jag ska bege mig ut för att upptäcka mer. Jag är väldigt glad för att jag faktiskt köpte mig en macka till frukost under mitt Starbucksbesök, för utbudet i butiken vid Visitor Center är inget att hurra för. Där finns det mest souvenirer och dryck. Men jag har lite pistagenötter med mig och det är bättre än ingenting. Än så länge är jag åtminstone inte så hungrig.

En het Mojaveöken, lätt solsting och en kurrande mage

Efter att ha besökt Visitor Center så börjar jag att köra längs den vackraste vägen jag någonsin har kört längs. Mouse’s Tank Road. Vägsträckan är knappt en mil lång men det tar betydligt längre än de 13 minuter som Google Maps tycker att jag ska klara av sträckan på. Det är inte tillåtet att stanna längs vägen här men det finns parkeringsplatser utspridda lite här och var. Jag stannar nog till vid varenda en och beger mig iväg på kortare promenader i närheten av bilen.

Jag hade planerat att gå en längre hike men har svårt att bestämma mig för vilken. Vid det här laget så är solen otroligt stark och trots att jag har på mig min Rip Curl keps så känner jag av hettan. Nu var det många timmar sen jag åt den där mackan till frukost och jag känner mig dum som inte tänkte på att jag borde ha sett till att ha med mig lunch. Eller åtminstone mer snacks för jag blir mer och mer hungrig. Fast inte hungrig nog för att lämna parken riktigt än.

Det är knappt några moln på himlen och även om det är väldigt vackert så önskar jag att det skulle finnas mer skuggiga platser än det gör. Jag funderar på om jag ska promenera längs Fire Wave Trail som ska vara helt fantastiskt vackert och jag tar några steg innan jag känner att det är för varmt just där och då. Just längs den leden så finns det inget som skuggar utan det är att promenera rakt ut i ökenhettan som gäller. Njae, istället så vilar jag en stund i bilen som fortfarande är lite sval. Men en avstängd bil blir också ganska snabbt varm så jag bestämmer mig för att fortsätta köra och se vad mer som finns här.

Jag tänker att jag får återkomma till Fire Wave lite senare under dagen.

Silica Dome.

Makalöst landskap längs White Dome Loop Trail

Efter en liten detour till Fire Canyon och Silica Dome så fortsätter jag till slutet av vägen där White Dome Loop Trail börjar. Jag bestämmer mig för att gå den drygt två kilometer långa sträckan som ska ta mig genom ett fantastiskt och makalöst landskap i Mojaveöknen.

Nästa vecka så kommer ett eget inlägg om den vandringen med massor av bilder därifrån.

Självporträtt inne i en canyon längs White Dome Loop Trail.

Bra att veta om Valley of Fire State Park

Valley of Fire är Nevadas äldsta state park och parken är öppen dagligen mellan soluppgång och solnedgång. Parken ligger ungefär 8 mil norr om Las Vegas och för att ta dig runt här så behöver du bil. Och befinner du dig i Las Vegas så är det väldigt smidigt att hyra en bil över dagen och göra en dagsutflykt. Parken har fått sitt namn på grund av de röda sandstens formationerna – the Aztex Sandstone – som formades för mer än 150 miljoner år sedan. Och precis som namnet viskar om så ser stenarna ut att glöda som eld när solen skickar ned sina reflekterande strålar.

I Valley of Fire så finns ett väldigt intressant djurliv, men det är svårt att upptäcka de skygga varelserna. Något som är väldigt unikt är att ökensköldpaddan lever där och den är skyddad av Nevada law. Förutom sköldpaddan så finns även ökenrävar, ormar, stäppvargar, ekorrar och ödlor. Själv så såg jag endast en liten ödla som skyndade snabbt över vägen för att inte riskera att bli överkörd.

Klimatet i parken är både torrt och varmt då den ligger i Mojave öknen. Under sommarmånaderna så är det vanligt med temperaturer mellan 35-45 °C. Ibland så visar mätaren även på 50 °C. Under vintertid så brukar det vara lite mildare väder, med allt från 12-30 °C. När jag besökte parken så var det ”bara” ca 20 °C, men ute i ökenlandskap utan något som skyddar eller erbjuder skugga så kändes det betydligt varmare än så. Det var också en stor skillnad från morgontemperaturen i Las Vegas, där temperaturmätaren i bilen visade på 3 °C. På morgonen strax efter att solen hade börjat värma luften så var det väldigt behagligt att vara ute och utforska de olika delarna av parken, men runt 10-tiden så började det att bli olidligt varmt.

Den väg som går igenom parken kallas för Valley of Fire Road och är ca 17 km lång. Det finns två vägar in och ut ur parken och sedan 1995 så klassas vägen som en officiell Nevada Scenic Byway. Inne i parken så finns ett Visitors Center med en liten butik, olika utställningar som handlar om parkens geologi och ekologi samt toaletter. Här kan man även passa på att fylla på sina vattenflaskor. Runt om i parken så finns det flera olika plaster som är anpassade för att ha picknick och det finns också en camping där en plats kostar $20 per natt. På campingen så är det first-come, first-served som gäller.

Det kostar $10 att besöka parken.

Tips: Ta gärna med både mat och dryck, då butiken vid Visitors Center har begränsat utbud.

Kul att veta: Något jag ångrar såhär i efterhand är att vi förmodligen hade hunnit göra den där avstickaren längs Valley of Fire Road under vår första roadtrip, om jag inte hade velat spendera mer tid i Zion Nationalpark. Vilket också är en fin plats men jag tror nog att jag ändå gillade Valley of Fire mer.

 

 

6 Comments

  • Härlig berättelse som åter får mig att drömma om att åka tillbaka till västra USA och dess storslagna natur. Jag läser dina inlägg från dina roadtrips med dess fina bilder från västra USA med stor glädje. Campingmöjligheterna är fantastiska i USA’s National Parks, State Parks och framförallt på BLM och National Forest Land. Ni åkte ju med campervan 2016, så det vet jag att du vet. Modigt att bo ensam på Walmarts parkering… men det får mig att undra över varför du inte åkte hela vägen till Valley of Fires ”naturcamping”… Där hade jag känt mig tryggare… För sent på kvällen innan du tog beslutet kanske… Ser fram emot fler berättelser och bilder från de röda klipporna!

    • Va kul att höra att du gillar mina inlägg om USA och roadtrips. Västra USA är verkligen fantastiskt. När jag blickar tillbaka och redigerar/skriver så är det lite som att åka tillbaka på en minnesresa dit.
      Såhär i efterhand undrar jag också hur jag tänkte. Hade funderingar på att bo på campingen inne i parken, men då den stänger vid solnedgång så hade jag inte hunnit komma fram i tid. Jag tänkte även om det kanske hade funnits nån annan plats att campa på precis innan parken men ja, det förblev en tanke. För du har förmodligen rätt i att det nog hade känts tryggare att övernatta där.

  • Dejligt beskrivelse Helena og sikke smukke billeder, Valley of Fire er en af de State Parks jeg holder allermest af. Den er så smuk😍😍😍

    /Annette

  • Underbara bilder! Efter att ha spenderat de tre senaste veckorna i Anderna har jag fallit för röda landskap, berg och torr natur. Jag måste nog nu spara detta på min bucketlist för kommande äventyr. Tack för härlig inspiration!

    • Tack! Det är något visst med rött landskap, massa berg och den torra ökennaturen – jag håller helt klart med dig om det. Om du åker till västra USA så tycker jag absolut att du ska planera in ett besök här 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.