White Dome Trail i Valley of Fire

När jag skrev mitt inlägg om Valley of Fire så visste jag att det skulle bli långt. Kanske för långt. Vart går gränsen för hur mycket en orkar läsa? Hur många bilder orkar en titta på utan att bli trött på att kolla på bilder? Jag vet vart jag har min gräns och därför kände jag att det är bättre att dela upp det i två inlägg.

Ett som handlar om hela Valley of Fire och ett som bara handlar om White Dome Trail. Jag kan däremot rekommendera att läsa inlägget om Valley of Fire först, för det här är som en liten fortsättning på det.

Makalöst landskap längs White Dome Loop Trail

Efter en liten detour till Fire Canyon och Silica Dome så fortsätter jag till slutet av vägen. Där börjar White Dome Loop. Jag funderar på om jag ska gå den istället för Fire Wave, den känns lite lättare och det verkar vara lite mer skugga i det området. Jag packar om ryggsäcken lite snabbt så att jag bara har det nödvändiga med mig – vatten och ett extra objektiv. Jo, det får bli en lite längre promenad här.

Det är tungt att gå den första biten för det är precis som att gå längs en sandstrand men det dröjer dock inte så länge tills sanden tar slut och fötterna slipper kämpa så mycket. Och när jag säger längre så menar jag en förresten en promenad på hela två kilometer. Det är nämligen så att de flesta av vandringarna i Valley of Fire inte är längre än någon/några kilometer men i ökenvärme så känns även det som väldigt långt.

Valley of Fire har varit med som backdrop i många filmer och längs White Dome Loop så passerar jag en gammal inspelningsplats för The Professionals med bland annat Burt Lancaster i huvudrollen. Andra filmer som har spelats in delvis i Valley of Fire är Transformers, Star Trek: Generations och Casino.

White Dome Trail leder mig genom Mojaveöknens föränderliga landskap och jag tänker att det är fantastiskt vad naturen kan skapa. Jag har lämnat stativet i bilen under vandring för att jag tänkte att jag inte kommer behöva det. Men det dröjer inte länge innan jag kommer ner till en vacker canyon och såklart vill jag ta självporträtt där. Skam den som ger sig dock, tänker jag och ställer upp kameran på de svala stenarna inne i skuggan. De sneda bilderna som jag tar där inne blir några av mina favoritbilder från Valley of Fire.

När jag lämnar skuggan inne i den smala canyonen så steker solen snabbt på igen. Jag dricker sparsamt från min vattenflaska för jag vet inte riktigt när jag kommer komma tillbaka till bilen igen där jag har mer vatten. Det känns som att jag inte alls har gått så långt men det dröjer inte alls länge innan jag ser vägen igen. Jag kommer inte alls ihåg hur lång tid det tog mig att gå hela rundan men med alla fotostopp så tog det nog åtminstone minst en och en halvtimme. Hur är det ens möjligt att skynda sig igenom en så vacker tur?

Det är tidig eftermiddag när jag åter igen sätter mig i förarsätet på min hyrbil och njuter av de svalkande vindarna från bilens AC. Jag funderar på hur jag ska göra med Fire Wave. Jag vill så gärna också se den platsen men jag vill inte gå ytterligare en promenad under den stekande solen just där och då. Hungern gör sig också påmind och trots att jag äter de sista av mina pistagenötter så känner jag att solen verkligen har satt sina klor i mig under dagen. Orken för en till promenad finns bara inte där och viljan är inte så stark så att jag kan övertala mig själv. Jag känner mig mest svag och inte alls på humör.

Vid det här laget är det hela tre timmar kvar till solnedgång också och även om jag tror att det kommer att bli en fantastiskt vacker avslutning på dagen så känner jag att behovet av mat och ny energi är bra mycket starkare än vilja att fotografera Fire Wave och solnedgången.

Så jag lyssnar på min kropp och börjar köra ut genom parken. Jag tänker att jag kanske ska ta mig ork till att stanna till för att fotografera Elephant Rock för den promenaden ska bara ta 5-10 minuter. Men när jag kommer fram dit så är parkeringen full och nej, jag orkar bara inte vänta på att någon ska lämna sin plats. Istället tar jag några snabba bilder genom den öppna bilrutan och skrattar åt mig själv när jag inser att jag fick ju inte ens med den där jäkla elefantstenen på bild.

Även om både Fire Wave och Elephant Rock sägs vara två av parkens vackraste och bästa höjdpunkter så känner jag att jag är nöjd med min dag i Valley of Fire. Där och då så bryr jag mig inte om jag har ”missat” något för det viktiga är att jag känner att jag har haft en bra dag.

Jag har fått se och uppleva så mycket annat och jag känner att jag inte måste se precis hela parken på en dag, utan jag kan alltid återvända om jag får tillfälle i framtiden. Såhär i efterhand kan jag ändå ibland undra hur jag prioriterade egentligen men jag vet i stundens bokstavliga hetta så var det rätt beslut.

Det blir ingen bra upplevelse om inte hela hjärtat är med.

Jag säger hej då till Valley of Fire och beger mig på jakt efter mat.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.