Moderna kulturella trender inom digitala upplevelser

Det är svårt att säga exakt när det började, men på bara några år har digitala upplevelser liksom smugit sig in och vänt upp och ner på vårt sätt att ta del av kultur. Plötsligt säljs biljetter till virtuella konserter – inte sällan i mängder – och folk sitter hemma i soffan istället för på en stökig arena någonstans. Modevisningar? Längre bort än ett klick är de inte, och nu går det ofta att välja både kamera och vinkel själv. 

Just det där, att få interagera, påverka, kanske till och med delta – det har blivit nästan självklart. Spelvärlden och digitala konstplattformar lockar förresten grupper som tidigare knappt satte sin fot på museum – och ibland känns det som att souvenirer lika gärna är digitala filer nuförtiden, inte prylar i en papperspåse. Möjligheterna med VR, AI och digitalt skräddarsydda möten dyker upp i allt fler sammanhang, men ett slags längtan efter närhet, något verkligt, finns där ändå kvar på något vis. Kultur känns, om man ska försöka sammanfatta, på väg att både tänjas ut och återskapas – allt händer nästan samtidigt just nu.

Interaktivitet och medskapande i fokus

Det är svårt att tänka sig digitala kulturupplevelser utan någon form av interaktivitet idag. Vad brukade ses som en bonus har i mångas ögon blivit ungefär ett måste – användare vill inte längre nöja sig med att bara sitta och titta på. Istället vill folk kommentera, skapa, påverka… möjligheten att faktiskt vara med och forma upplevelsen verkar ha fått en ganska hög status. På samma sätt som i slots hos Betinia, där varje snurr ger en känsla av delaktighet, engagerar sig numera över 68 procent av digitala kulturprojekt aktivt för att få in feedback och engagemang från publiken.

Tittar man på exempel som videospel, digitala konstprojekt och sociala plattformar, så blir det tydligt hur gränsen mellan publik och skapare luckras upp – skapa en avatar, styr handlingen, släng dig in i en interaktiv livespelning. Just idén om att “titta och ackompanjera” syns kanske allra tydligast inom spel, liveevent och streamad kultur – här suddas ofta skillnaden mellan publik och artist bort bit för bit. Roller förskjuts; ibland hamnar själva skapandet i fokus snarare än en tydlig avsändare eller arrangör. Det är säkert inte problemfritt, men det händer mycket och snabbt.

Hybrida format och digital närvaro

Sedan 2020 har det hänt otroligt mycket när det gäller att blanda fysisk och digital närvaro. Fler och fler arrangörer väljer så kallade digifysiska event – besökarna får ibland välja själva om de vill vara på plats eller koppla upp sig hemifrån och uppleva samma grej digitalt. Digitala konserter och online slots hos Betinia har blivit standard på flera plattformar, där tekniken tillåter deltagande oavsett geografisk plats. Tjänster med AR eller VR känns numera allt mindre futuristiska; unika och individanpassade digitala evenemang erbjuds ofta live och ibland känns det som att det är på väg att bli något man väntar sig snarare än ett undantag.

Mer än 2 miljoner personer drogs, enligt Visit Sweden, till digitala visningar bara i Norden under 2023 – siffrorna låter ibland svindlande. Men det är inte utan problem. Krav på bättre datasäkerhet, integritet och snabb uppkoppling dyker upp. Museer testar att köra simultant både fysiska och helt digitala visningar där besökare kan ställa frågor och delta på sina egna villkor. Samtidigt går det ändå inte att bortse från svårigheter för de som saknar teknik eller stabilt internet; det är långt ifrån alla som hoppar på hybridgetåget utan hinder.

Personalisering och digitalt engagemang

Att din digitala kulturupplevelse ska vara personlig? Ja, det verkar smått självklart numera, åtminstone om man lyssnar till branschen. Det samlas in data och denna används för att styra rekommendationer, program, egentligen det mesta mot dig som person. Algoritmer petar ut förslag på konst, musik, events – sånt du (möjligen) vill ha eftersom du valde något liknande senast. 

AI har gjort det möjligt för plattformarna att skapa särskilda förslag, ibland digitala guider, ibland på ditt favoritsspråk. Samtidigt märks det rätt tydligt att kulturjournalistik och urval präglas starkt av sociala medier: publikens klick och kommentarer har blivit riktiga maktfaktorer. Resultatet? Snabba skiften, oväntade prioriteringar och ibland ganska ytliga trender. Nya affärsmodeller testas nu löpande – digitala souvenirer som bara finns online blir för vissa institutioner ett tillskott på intäktssidan. Allt är i rörelse, och inget verkar hugget i sten.

Kulturell identitet och globala möjligheter

Digitalisering och globalisering går hand i hand, men exakt vad det betyder för människors sätt att vara publik är nog svårt att ringa in fullt ut. Unga, äldre – de flesta har åtminstone testat att delta i en global konsert eller onlineutställning tillsammans med folk från länder man ibland knappt kan placera på kartan. Här kan digitala verktyg och sociala nätverk – när de fungerar – bli en slags arena där lokala uttryck inte bara kan nå ut utan även leva vidare, förändras, förstärkas. Samtidigt finns det de, ibland en växande grupp, som hellre söker sig bort från det digitala. Lokala, småskaliga, ofta fysiska upplevelser får ett slags återupprättelse. Då tvingas aktörer anpassa sig: varken ren digital närvaro eller bara live duger riktigt. För mindre genrer och uttryck kan digitaliseringen emellanåt vara något av en räddning – plötsligt hittar de nya publikgrupper, också utan att behöva enorma resurser. Men att säga att allt är problemfritt vore kanske att ta i.

Ansvarsfullt deltagande i digitala kultur- och spelupplevelser

Det har blivit, kan man kanske säga, allt viktigare att ha någon slags balans när man rör sig mellan olika digitala kulturarenor – det gäller oavsett om det handlar om streaming, event eller spel som slots. Tiden man lägger och hur engagerad man blir behöver, åtminstone ibland, funderas igenom lite extra. Att ha koll på sin skärmtid och känna till de egna gränserna är knappast mindre relevant här jämfört med t.ex. gaming eller annan onlineunderhållning. 

Idag erbjuder ganska många arrangörer hjälpmedel för att publiken lättare ska kunna styra sitt deltagande – ibland får man påminnelser, ibland tips om när det kan vara lagom att faktiskt ta paus. Förhoppningsvis leder det mot ett mer hållbart sätt att närma sig digital kultur, både på kort och längre sikt. Men frågan om vad som egentligen räcker till är nog fortfarande öppen.