Det finns få saker som kan jämföras med att sitta ute på en brygga vid en nästan spegelblank sjö, mitt i natten och helt ensam. Med en tystnad som sträcker sig genom skog och mark och sjö. En tystnad där det enda som hörs är suset från trädens blad, det mjuka fågelkvittret och det plötsliga plasket från fisken som hoppade. Jag känner mig lugn när jag sitter där ute och det gör mig ingenting att jag är ensam.

För jag är inte helt ensam ändå.

Jag har sällskap av dimman som sakta flyger fram strax ovanför vattenytan och som får världen att bli lite vackrare. Jag har sällskap av solen som börjar vakna till liv igen och färga himlen rosa. Jag har sällskap av allt och ingenting.

Och inte alls långt bort från där jag sitter, där inne i det stora huset uppe på kullen, där ligger alla andra och sover medan jag skapar ett nytt minne en fredagsnatt i början av juli.

Den där kvällen vid sjön Barken i Dalarna. Den kommer jag att minnas länge.