Jakten efter de vilda ponnysarna vid Mount Rogers & Greyson Highlands State Park

Det började med att jag såg några bilder från Greyson Highlands på The Outbound, min favoritsida när det gäller att hitta äventyr i USA. På vilda ponnyer som strövade fritt i vildmarken. Men ändå så pass nära civiliationen att det inte är helt omöjligt att få syn på dessa ponnysar. De brukade nämligen hålla till vid några speciella platser.

En av dessa platser var inne i Greyson Highlands State Park.

Greyson Highlands ligger i Jefferson National Forest i sydvästra Virginia och erbjuder fantastiska vyer över bergen. Det är även hem till fler än 150 vilda ponnyer. I parken så kan du vandra, campa, fiska, cykla mountainbike, rida eller backpacka i vildmarken. Det finns också massor av bra platser för bouldering – det sägs till och med att Greyson Highlands är den bästa platsen för bouldering i hela delstaten. Här finns även den högsta punkten i Virginia (Mt Rogers) och här kan du komma ut till den välkända vandringsleden Appalachian Trail. Från början så kallades parken för Mount Rogers State Park och den skapades redan år 1965.

Jakten efter de vilda ponnysarna började redan hemma

Min research avslöjade att vi skulle kunna hitta dessa vilda ponnysar ganska lätt. Det skulle inte vara mer än drygt 1,6 km till en av de platser där de håller till mycket. Jag ville dock ändå maximera våra chanser och bestämde därför att vi skulle tälta där. Jag och Kenny hade köpt ett tält året innan som vi tog med oss, inklusive sovsäckar och liggunderlag. Eftersom vi ändå släpade med all utrustning så bestämde vi att vi därför skulle tälta under några fler nätter under vår roadtrip.

Efter lite research så kom jag snabbt fram till att man faktiskt inte fick övernatta i själva Greyson Highlands State Park. Det är däremot tillåtet att campa inom Mount Rogers National Recreation Area. Och man behöver inte alls gå långt innan man passerar gränsen mellan dessa två platser.

Jimmy, Tony och Anton ägde inte något tält så de inhandlade ett tremanna-tält på en Walmart-butik utanför Washington D.C. Dessvärre så hade de inga liggunderlag på just den butiken, så vi åkte vidare till nästa. Där fanns inga liggunderlag men de hittade istället varsin yogamatta som fungerade lika bra att sova på.

Jimmy passade även på att köpa en tunnare sovsäck då hans är av en gammal modell och skapad för att klara många minusnätter. Med andra ord så tar den otroligt stor plats och det var inget han hade lust att släpa med till USA. Tony och Anton kände sig lite mer snåla, eller ekonomiska beroende på vem du frågar, och köpte istället varsin stor filt att värma sig med. Det var i slutet av juni och vi befann ju oss i det varma USA. Men innan vi skulle vandra i Greyson Highlands så spenderade vi några dagar i Shenandoah National Park och längs Blue Ridge Parkway.

Sen lunch på Wendy’s och ett missförstånd

Sen kom eftermiddagen då vi packade våra ryggsäckar på övernattningsparkeringen vid Massie Gap. När vi passerade betalstationen vid entréen till Greyson Highlands så betalade vi 20 dollar för oss alla och fick fylla i ett formulär med vår information samt hur många dagar vi planerat att spendera i parken. Ifall något skulle hända oss så skulle de i alla fall veta när de skulle börja leta efter oss.

Vi visste inte ifall vi skulle kunna elda längs vandringsleden så därför hade vi passat på att köpa med oss snacks, chips och bröd som vi kunde äta. Vi skulle ju bara vara borta en kväll, en natt och en morgon så vi tänkte att det räcker bra. Huvudsaken är ju att vi går hungriga.

Innan så hade vi ätit en sen lunch på Wendy’s som visserligen smakade helt okej, men vi återvände aldrig till den snabbmatskedjan. Jag beställde bland annat in “chili cheese” och tänkte att det är sådana här friterade bollar med ost och chili inuti. Hon bakom kassan dubbelkollade med mig om jag verkligen ville ha två stycken och om jag ville ha “big or small”.

Vi skulle dela dem mellan oss var tanken och vi tänkte att det nog räcker med en stor och en liten. Men gissa min förvåning när jag får in två skålar med rykande het chili, med ost ovanpå. Det var ju inte riktigt samma “chili cheese” som jag sett framför mig. Den smakade dock ändå helt okej om du frågar mig. Frågar du Kenny så blir svaret ett helt annat.

Vi börjar vår vandring i Greyson Highlands

Tillbaka till vår vandring i Greyson Highlands… Vi hade packat med oss snacks och chips till kvällen. Vattenflaskorna var nyligen påfyllda med kallt vatten. Dags att börja vandra! Vi började med att följa ledmarkeringen och vi gick några hundra meter i tät skog. Min magkänsla sa att det här är helt fel. Det skulle nämligen vara öppna fält i början av vandringen. Vi vände tillbaka, hittade en annan led och snart såg vi de öppna fälten som jag sett på bilderna.

Vår vandringsled gick sakta uppåt, men inte så att man blev jätteanfådd. Lite lagom stigning under en längre stund. Och det dröjde inte alls länge innan vi fick se den första ponnyn vid Wilburn Ridge. Han, eller hon, var inte ensam och helt plötsligt så hade vi ponnysar överallt. Vi spenderade en stund bland dem och jag fotograferade. Självklart på avstånd även om vissa ponnysar var nyfikna och gärna kom fram till oss.

Sen kom vi till en grind och där tog det öppna fälten slut. Det var här vi lämnade Greyson Highlands State Park och passerade gränsen till Mount Rogers National Recreation Area. Strax efter gränsen så mötte vi några andra tältare som visserligen sa hej, men det märktes att de inte ville ha oss i närheten. Vid deras tipi-tält så hade de även ett nyfiket föl som var bland det sötaste jag någonsin har sett. Jag ville så gärna stanna kvar där, men efter att jag tagit några foton så vandrade vi vidare uppför Wilburn Ridge.

Vid det här laget så började solen att gå ned och färgade himlen i rosa och blåa färger. Vi tog oss ut genom skogen och kom ut på ett öppet fält, nedanför en liten kulle. Eftersom klockan redan var ganska mycket så valde vi att slå upp tältet här. Det fanns även en eldstad här som vi försökte få liv i, men det var alldeles för blött så elden tog aldrig fart utan dog hela tiden. Så det var väl ändå tur i oturen att vi inte hade planerat att grilla.

Vi slår upp tältet och hör konstiga ljud under natten

Vi tävlade om vem som skulle slå upp tältet först. Det var Kenny mot grabbarna. Vårat tält är så enkelt att slå upp så jag gjorde istället en timelapse på detta. Kenny vann, men de andras tält gick också snabbt att slå upp när de förstod hur de skulle göra. Sen åt vi litegrann och snart var det ganska mörkt. Det blev en tidig kväll. För till skillnad mot hemma i Sverige så faller mörkret på väldigt snabbt efter solnedgången. I Sverige så kan det ju dröja flera timmar (beroende på vart i landet du befinner dig) efter solnedgången innan stjärnorna börjar att dyka upp på himlen.

Men medan vi försökte somna så började vi höra konstiga ljud. Först trodde jag och Kenny att det var de andra som stod utanför och försökte skrämma oss genom att hålla på med vårat tält. Eller om det kunde vara vinden. Vi tog våra ficklampor och kikade försiktigt ut. Till vår förvåning så är det inte grabbarna eller vinden där ute. Det är några små söta föl som håller på att nafsa i vårat tält.

Grabbarna hör ju att vi är uppe och de öppnar också deras tält. De har också ett eller två föl vid deras tält och hade också haft samma undringar om vad det kunde vara. Vi försökte ignorera fölen, släckte lamporna och stängde tältet. Vi hoppades helt enkelt på att de skulle ge upp och lämna oss i fred. Det gjorde de inte utan de fortsatta nafsa på tältet.

Samtidigt så blev det kallare och kallare. De varma vindarna som vi haft under eftermiddagen var som bortblåsta och utbytta mot kyla. Jag frös riktigt ordentligt och tog på mig alla kläder som jag hade med. Det hjälpte inte.

Vi hade ju kollat temperaturen och såhär kallt skulle det väl ändå inte vara ikväll? Hur kallt det egentligen var visste vi dock inte. Men det vi inte hade tänkt på var att vi nu befann oss mycket högre upp. Jag gnällde nog ganska mycket på kylan, medan Kenny inte alls upplevde det så kallt. Han erbjöd sig dock att vi skulle byta sovsäck och när vi gjorde det så blev det genast mycket varmare. Jag lyckades somna efter alla om och men.

Fotografering vid soluppgång men jag vägrar nästan

Klockan var ställd på runt fem-tiden. Jag ville upp innan soluppgången så att jag skulle vara redo att fotografera. När klockan väl ringde så var jag så trött efter att ha sovit så dåligt. Så trött att jag vägrade att stiga upp, men Kenny tvingade upp mig. Han gick ut och sa att jag måste komma ut, att jag skulle ångra det annars. Så jag kämpade med att få upp ögonen och med att krypa upp ur den nu ganska varma sovsäcken. Det tog mig en bra stund, men till slut kom jag upp.

Jag hann dock knappt ut ur tältet innan jag kom på att jag ju faktiskt inte behöver lämna sovsäcken i tältet. Jag virade istället den runt mig och fumlade mig fram med stativet. Kameran tog bilderna medan jag gömde mig i sovsäcken och det blev ju jättebra. Jag kände mig så nöjd där och då.

Dimman låg tät ovanför träden och kullarna nedanför oss. I det ögonblicket förstod jag varför Blue Ridge Parkway heter just det. Det var blått och det var obeskrivligt vackert. En bit i från oss fick jag syn på ett gäng ponnysar. De stod och betade vackert där med solen som färgade himlen röd.

Jag var så glad över att Kenny verkligen kämpade med att få mig att stiga upp och att han inte gav upp förrän jag stod utanför tältet med kameran i min hand. Glad över att jag fick uppleva detta ögonblick. Glad över att vi hade sällskap av alla ponnysar. Dessa ponnysar som ju faktiskt var den stora anledningen till att vi ens var där.

Hur det gick med Tony och Antons filtar under natten? De ångrade sig nog lite grann med valet av en tunn filt istället för sovsäck. För den kalla natten hade inte undgått någon av oss.

En stilla morgon bland ponnysar och kossor i Greyson Highlands

Solen steg högre på himlen och vi åt våra medhavda mackor till frukost. Vi hade inte bråttom tillbaka och jag gick runt och fotograferade. Hittade fler ponnysar bakom ett krön. Vi borstade tänderna med en utsikt jag sent kommer att glömma. Packade ihop tältet samtidigt som ett stort gäng kossor bestämde sig för att vandra förbi. Vi tog en paus i att packa ihop då och höll oss undan. Det var hundratals kossor så det tog en stund innan alla hade promenerat förbi.

Att vi inte hade tagit oss mer än några kilometer från bilen gjorde ingenting för det hade inte kunnat bli bättre. Vi såg inte någon annan människa förrän vi började vandra tillbaka mot bilen. Där mötte vi några dagsvandrare och en skolklass (tror jag). Strax innan vi kom tillbaka till parkeringen så mötte vi ännu ett gäng med ponnysar. Kanske samma som vi mött tidigare, eller några nya.

Jag dröjde kvar en stund och fotograferade. Filmade litegrann. Nöjd av morgonsolen och stå där mitt i naturen. För snart skulle vi åter igen sitta i bilen på väg mot nya upplevelser och det gäller att ta vara på de speciella stunderna. Att försöka vara i nuet så att jag minns stunden även långt senare, även utan fotografier och filmer.

Så att ögonblicket fastnar hos mig och så att jag kan plocka fram minnet när jag vill. Känna doften av gräset och känna solens strålar värma mina armar. Höra de mjuka gnäggen och hovarna som slår mot marken. Se fjärilarna flyga förbi mig så när att jag tar ett steg bakåt. Vara där på riktigt.

Det här var ett sådant ögonblick som fastnade. Jag minns det fortfarande som att det var igår.

En upplevelse att minnas för evigt.

Historien om de vilda ponnysarna i Greyson Highlands

Om du vandrar i Greyson Highlands så kommer du mest troligt att möta vilda ponnyer. De härstammar från Shetland ponnyer och introducerades i parken redan 1974. Anledningen var att man ville förhindra att träden och skogen skulle ta över de hyfsat kala topparna “the highlands balds”. Man ville helt enkelt att området här i Greyson Highlands inte skulle täckas av träd för att man även i framtiden ville kunna njuta av de vackra utsikterna som finns i området.

Vad är då en “bald”? I östra USA och i the Appalachian Mountains så finns detta begrepp och det är i princip en bergstopp som är täckt av tjock vegetation av infödda gräs och buskar istället för en kraftig skogstillväxt. Balds förekommer främst i de södra Appalachians även om klimatet är för varmt för att stödja en alpin zon. Även i de högsta höjderna där träd inte klarar av att växa på grund av korta, eller obefintliga, växtsäsonger. Det är alltså onormalt för att vara i detta klimat.

Från början så är dessa “balds” skapade av omfattande skogsarbeten som skedde i slutet av 1800-talet. Området upprätthöll detta tydliga utseende genom första halvan av 1900-talet på grund av boskap som betade i området. Men efter att området omvandlades till en State Park år 1965 så fanns det helt enkelt inte kossor som kunde hålla tillväxten i schack. Så man introducerade därför ponnysarna i Greyson Highlands år 1974.

Allt eftersom så har flocken frodats i den skrubbiga bergsterrängen. Idag så finns det ca 150 ponnysar som lever här. För att upprätthålla en bra balans mellan ponnysarna och miljön så grundades Wilburn Ridge Pony Association. De håller även koll på flockens generella hälsa. Varje år så har man en auktion för att Greyson Highlands-flocken inte ska bli för stor.

Även om ponnysarna i Greyson Highlands är hyfsat vana vid oss människor så rekommenderas besökare att inte ska närma sig, mata eller klappa dessa ponnyer. De kan både bita och sparka när de känner sig hotade. Vår människomat är heller inte bra för dem.

För att maximera dina chanser att se de vilda ponnysarna så börja din vandring vid Massie Gap. Följ sedan Rhododendron Trail och ta dig till Wilburn Ridge och Rhododendron Gap.

Fakta om Greyson Highlands State Park

• Mount Rogers är den högsta punkten i hela Virginia, medan Whitetop Mountain är näst högst.
• Här har du milsvida utsikter över alpinliknande toppar som är mer än 1,5 km höga.
• Greyson Highlands State Park är öppet mellan 08-22.
• Du får vara kvar i Greyson Highlands även efter 22 men då är det övernattning som gäller.
• Om du ska ut och backpacka så ska du parkera vid platsen som heter “Overnight Backpackers Parking Lot” i Google Maps.
• Det finns en camping i Greyson Highlands med stugor och tältplatser.
• Det kostar 7 dollar att åka in i Greyson Highlands för en vanlig bil under en vardag. På helger mellan april och oktober så kostar det 10 dollar. Det kostade oss även 8 dollar för att parkera över natten.
• Det finns 13 vandringsleder som går till både vattenfall och utsikter.
• De vilda ponnysarna hittar du ofta vid Wilburn Ridge.
• Vädret kan ändra sig snabbt inne i det här området så tänk på detta och ha med dig tillräckligt med kläder. Det hade vi missat. Fast det var inte värre än att vi “bara” frös.
• Det är inte tillåtet att med så kallad backcountry camping inom själva Greyson Highlands State Park. Det är däremot tillåtet att campa inom Mount Rogers National Recreation Area och du märker ganska snabbt när du passerar gränsen.
• På hösten så anordnas Grayson Highlands Fall Festival och man har även olika jam sessions varje vecka med lokala folkmusikanter.

Hitta till Greyson Highlands State Park

Greyson Highlands State Park hittar du i sydvästra Virginia.