En promenad längs Wind Canyon Trail

Wind Canyon Trail. 2 augusti 2018.

Det doftar sommar och gräs. Varma vindpustar smeker mina kinder lätt. Håret fladdrar i vinden och jag andas lite lättare. Alla tidigare tankar och funderingar som jag haft innan försvinner. Att roadtrippa själv betyder också att det enda sällskap du har är dig själv och då hinner du tänka på både det ena och det andra. Men så fort jag kliver ut ur den svala bilen så nollställer jag hjärnan. Allting börjar om på nytt. Jag börjar om på nytt. Här och nu.

Det är en varm augustidag och solen skiner. Himlen är sådär oskyldigt blå som Ted sjunger om. Nya tankar väcks till liv. Idéerna är aldrig så bra som när jag är ute i naturen. Jag får en känsla av att jag inte vill åka härifrån än. Inte idag även fast jag vet att jag måste. Det är inte så att jag föll pladask för den här nationalparken som jag gör med vissa platser, men det är ändå något med den här platsen. En känsla av att jag inte är ensam även fast det enda sällskap som jag har är kameran och alla dessa surrande flugor.

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
Framtid skulle bli
Oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå

Ted Gärdestad

En promenad i det “vilda” med öppna sinnen

Jag har blivit lovad att få se massor av bison här men när dagen är slut så har jag bara sett en och det var dessutom på långt håll. Fast här och nu är jag såklart glad över att det inte är massor av bison. Vill inte få närkontakt med en. Jag kommer ihåg att det ska finnas vilda hästar i parken och jag undrar om jag ska få syn på en. Jag hoppas på att få se allihopa men skulle bli glad över bara en.

Jag tar ett steg framåt och fem bak när jag går. Det är kameran som bestämmer takten som vanligt. Jag fotograferar landskapet, detaljer och mina skor. Men jag glömmer att ta en bild på mig själv som jag så ofta gör. Självporträtten brukar oftast kräva lite planering och i detta fall ett stativ. Det ligger kvar i den förmodligen stekheta bilen nu. Fast där och då är det ingenting jag ens skänker en tanke åt.

Jag är alldeles för upptagen med utsikten.

Landskapet.

Vidderna.

Stillheten.

Friheten.

Jag är själv men jag känner mig aldrig ensam. Inte just nu. Här är jag glad över att vara ensam och att jag får upptäcka platsen utan att samtidigt behöva tänka på något annat eller någon annan. Att kunna stanna till utan att få dåligt samvete för att det dröjer för länge när jag ska fota allt och inget. Så det är bara skönt att vara själv. Ibland är det så svårt att förklara vad jag menar men du kanske förstår ändå?

Själv, men inte ensam.

Do what you can, with what you have, where you are.

Teddy Roosevelt

Vandra längs Wind Canyon Trail

Det står att Wind Canyon Trail i Theodore Roosevelt National Park ska ta ungefär en kvart att promenera. Leden är hela 0,6 km lång och alltså ett måste om du besöker parken.

När du kommer fram till utsiktsplatsen, och även under större delen av promenaden, så har du en vacker utsikt över Lilla Missourifloden. Jag spenderar 48 minuter här och då har jag alltså både gått fram och tillbaka och hunnit njuta av att bara vara.

Wind Canyon Trail sägs vara en stor favorit hos både lokalbefolkning och park rangers när det gäller platser att uppleva solnedgången från. Det kan jag mycket väl förstå.

Jag hann tyvärr inte med en solnedgång här, men om jag åker tillbaka så står det högt upp på listan. Jag var på väg hit under min första kväll i Medora men insåg att jag förmodligen inte skulle hinna i tid så jag valde att stanna kvar vid Painted Canyon Overlook en längre stund istället. Det kändes som det bästa alternativet så att jag skulle slippa stressa ihjäl mig för att hinna fram i tid – och då veta att jag förmodligen ändå inte skulle hinna.

Leden börjar med en liten backe och sen jämnar det ut sig en stund. Det krävs alltså ingen toppkondition för att klara av en promenad här. Det går lite uppför men du hinner knappt börja flåsa innan du är uppe vid den högsta punkten. Leden klassas dock som moderate, men jag vet inte om jag håller med. Det är väl för den där lilla stigningen då, att det mestadels är grusväg och några trappor. Men jag tyckte inte alls att den var ansträngande eller jobbig.

Det går att gå åt två olika håll och jag valde att gå medurs. Det spelar egentligen ingen roll åt vilket håll du går för du kommer att ha vacker utsikt åt båda hållen. Om du vill slippa att gå uppför i trapporna så ska du gå medurs och det är även åt det hållet som rekommenderas att gå.

Och nu till alla bilder, för det blev en hel del under dessa 48 minuter.