Treriksröset – ett möte mellan Sverige, Norge & Finland

Jag minns inte så mycket av mitt första besök vid Treriksröset. Punkten där Sverige möter Norge och Finland. Men det var nån gång under min skoltid i Karesuando. Jag tror jag hade med en kamera men jag minns inte riktigt och har ingen möjlighet att leta efter bilder i gamla fotoalbum just nu när jag skriver detta inlägg.

Det jag minns desto mer av är när jag besökte Treriksröset i somras. För mig så är det en sån där plats som jag egentligen inte drömt om att återvända till, utan det var mer en “det skulle vara roligt att åka dit över dagen och fotografera lite”-utflykt. Att göra utflykter kan ju ofta vara roligare att göra tillsammans med andra så jag fick med mig Jimmy, Tony och även min kusin Carola som i sin tur släpade med sig hela familjen bestående av Robert och barnen Björn 5 år och Viktoria 7 år.

Ju fler desto roligare eller hur?!

På väg till Treriksröset.

M/S Malla över till Koltaluokta

Så en tidig morgon så börjar vi färden till Kilpisjärvi med mål att ta båten M/S Malla över till Koltaluokta – platsen på andra sidan sjön där den tre kilometer långa vandringen till Treriksröset börjar.

Vi hade tidigare skojat lite om att det kanske vore roligt att promenera hela vägen dit, över fjällen och genom Malla naturreservat. Den vandringen är 11 kilometer lång, enkel väg. När vi kommer till båten så slutar det med att Jimmy, Tony och Robert tar den långa vägen till fots. På det viset så sparar de in de 30 EURO som en tur- och returbiljett över sjön Kilpisjärvi kostar. Vi andra kostar på oss en båttur och sparar istället in 8 kilometers vandring. Då vi även har två yngre barn med oss så känns det som det bästa alternativet.

Båtresan tar en dryg halvtimme och sen kan äntligen vi börja vår vandring.

Planen är att vi ska åka tillbaka med en senare tur under dagen, för två timmar känns alldeles för kort. Det räcker absolut om du bara vill se Treriksröset då själva vandringen dit är på bra underlag och går hyfsat snabbt. Jag minns inte exakt men tror det tog oss ca 50-60 minuter att gå. Då hade vi med oss två barn också och vi tog det lugnt.

Jag, Carola och barnen hinner vara vid röset i drygt en timme innan de andra tre kommer promenerandes som att deras 11 kilometer långa vandring var hur enkel som helst. När vi frågar om hur vandringen var så säger de att de tyckte att den var hyfsat enkel. Lite upp och ned, men inte alltför krävande. Men de är också vana vid att promenera, speciellt Robert.

De tog dessutom inga längre pauser, utan bara några korta fotostopp längs vägen. Eller “mikrofotostopp” som Jimmy kallade det. De stannade, tog 1-2 bilder och sen fortsatte de vidare.

Så 11 kilometer på drygt 2,5 timme är en rätt bra tid faktiskt.

Andra som har besökt Treriksröset: Daniel från Flying Dryden åkte båt tur och retur och gick den korta vandringen medan dessa grabbar tog den långa vägen genom Malla naturreservat mitt i natten.

Läs mer: Mina vandringsupplevelser runt om i världen

Vi åker över sjön Kilpisjärvi till Koltaluokta med M/S Malla.

När vi kliver av M/S Malla så möts vi av lite information om Treriksröset och området.

Mr Dino fick följa med på vandringen.

Efter en stund så är vi helt ensamma vid det gula röset

Efter att ha fotograferat klart så är vi helt plötsligt ensamma där ute vid röset. Så vi sätter oss ned och äter vår lunch som mest består av mackor och några chokladbitar. Det räcker gott och väl just då. Vi börjar prata om vandringen dit, om hur svår den egentligen är och om de tror att vi samt barnen skulle klara av att gå tillbaka.

Efter en stunds diskussion så bestämmer vi oss för att vi testar. Istället för vänta drygt två timmar till på båten tillbaka så börjar vi alltså att promenera. I värsta fall så får de bära barnen om det visar sig att de inte orkar gå hela vägen tillbaka till bilen.

I början så är det lite upp och ned men inga större svårigheter. Vi möter betande renar i solskenet och njuter av tystnaden. De flesta som är ute och vandrar idag verkar mest vara intresserade av själva Treriksröset. Vi är dock inte helt ensamma utan möter några människor då och då. Alla går åt motsatt håll, från Kilpisjärvi till Treriksröset. Förmodligen så tar de båten tillbaka lite senare.

Sen börjar stigningen och vandringen tar oss upp på fjället. En stund promenerar vi rakt genom björkskogen som skyddar oss från solens starka augustistrålar. Vi går delvis på spång och ibland så skymtar vi en ren som springer förbi oss. Stundvis så känns det jobbigt att hela tiden kämpa sig uppför, men det går ändå lättare än jag föreställt mig. Det är inte så brant lutning som det såg ut att vara, när jag stod där vid Treriksröset och spanade uppåt på fjälltopparna.

11 kilometer vandring över fjällen

Väl uppe på fjället så jublar jag inombords över att ha tagit mig upp. Här har vi utsikt över Treriksröset, andra fjäll, sjön Kilpisjärvi och ja, utsikt så långt ögat kan se. Det är vackert och jag börjar dagdrömma om att jag så gärna hade velat övernatta här uppe på toppen av fjället. Jag tror att det hade varit riktigt vackert med både solnedgång och soluppgång.

Nånstans där i horisonten så finns Pältsan som är Sveriges nordligaste kalfjäll och som ligger intill norska gränsen. Jag har aldrig varit där, men Jimmy vandrade dit med sin klass för många år sen. Där finns även en av STF’s fjällstugor, för den som vill vandra dit men inte vill släpa på eget tält.

Vi pausar en stund uppe på fjället och det känns skönt att bara sitta där bland buskar och ris och njuta av dagen. Barnen springer omkring och leker och energin verkar aldrig ta slut där. Robert ser ut att halvsova där vid en sten och vi andra bara vilar trötta fötter.

När vi sen börjar gå igen så halkar jag efter då jag hela tiden vill stanna och fotografera, som alltid. Det slutar i alla fall oftast med att jag och Jimmy går lite längre bak. Ibland ser vi hur de andra försvinner bakom ett krön. Men vi hinner alltid ikapp.

Jag vill minnas varje sten och varje gren

Jag gillar inte att stressa mig igenom en vandring, utan jag vill ju uppleva allt som finns där uppe. Jag vill fotografera de små bäckarna, utsikten och renarna som skymtas uppe på ett högre fjäll.  Jag vill minnas varje sten och varje gren och alla känslor. Jimmy försöker skynda på mig, men det lyckas han inte alltid så bra med.

Han vill hinna tillbaka till bilen innan klockan blir alldeles för mycket. Delvis på grund av att de har utlovat sämre väder mot kvällen, men också på grund av att vi vill hinna äta i Kilpisjärvi innan vi åker hem. Vi har försökt leta information om öppettider, men hittar dessvärre inget på internet.

Jag bryr mig inte så mycket om det eller vädret, även om vi kan se några mörkare moln lite längre bort. Men dom ser inte så farliga ut och vem vet om jag nånsin kommer vandra här igen. Jag vill dock gärna hinna äta så jag hoppas att vi hinner tillbaka innan allt stänger.

Efter en stunds vandring uppe på fjället så börjar vi komma till den  jobbiga delen av vandringen. Jag som trodde att det jobbigaste skulle vara att ta oss uppför fjället. Men det var snarare den lättaste delen. Vi går delvis över stora stenrösen och det gäller att verkligen hålla koll på fötterna.

Tony har väntat in oss vid det första steniga partiet och erbjuder sig att bära min kamera här, för han tycker inte att jag ska ens tänka på att fotografera. Därför blev det tyvärr inte så många bilder på den steniga delen av vandringen. Jag var helt enkelt för upptagen med att inte ramla för att tänka på att be Tony att ta fler bilder.

“tears of Malla”

Sen kommer vi till Kitsiputous Falls – en serie av vattenfall som även har fått smeknamnet “tears of Malla”.

Vattenfallen är listat som en av de mest sevärda platserna längs Nordkalottenleden som denna vandringsled tillhör. Eftersom det är augusti så är vattenflödet inte speciellt stort, utan vill du uppleva vattenfallen när de är som mäktigast så är början av sommaren en bättre period.

Det kan dock vara lite klurigare att vandra här då på grund av snö. Nu har ju denna sommar även varit extremt torr så det är kanske lite mindre vatten än det vanligtvis brukar vara.

Efter vattenfallet så kommer det delvis branta och steniga partier igen och vid det här laget så är mina ben trötta. Inte så att jag inte orkar gå, utan mer att det har börjat göra ont att lyfta på benen. Speciellt på dessa stenar där det även gäller att hålla koll på fötterna. Att snubbla och ramla är ju inte ett bra alternativ.

Att gå nedför är bra mycket jobbigare än att gå uppför

När vi sen äntligen kommer till den uråldriga övernattningsstugan som finns längs leden så har vi en överblick över ett mindre fjäll och över vandringsleden som vi kommer att gå längs. Det är bara jag, Jimmy och Tony kvar nu. Carola med familj har redan börjat att gå den sista sträckan då de mörka, tunga molnen ser ut att vara oroväckande nära oss. De vill inte hamna mitt i regnet. Det vill ju ingen av oss.

Tony går lite framför mig och Jimmy som stannar och fotograferar lite då och då. Han pinnar på rätt snabbt och snart är han bara en prick framför oss. Vi kan även skymta barnens färgglada kläder ännu längre fram.

Nu är det mest nedförsbacke och jag som hade sett så fram emot det, upptäcker att jag hellre hade gått uppförs igen. För att gå nedåt är bra mycket jobbigare då jag redan har ont i alla mina leder. Nu är det mest höfterna som ger sig tillkänna. Varje steg gör ont och jag skriker av lycka (inombords) när leden planar ut så att det varken är upp eller ned. Dessvärre så är dessa stunder få. Men jag kämpar mig nedåt, och när det inte alls är långt kvar så börjar små droppar att falla. Jag tycker mest det är skönt, men Jimmy håller inte med.

Vi har parkerat våra två bilar på olika parkeringar då grabbarna även promenerade till Treriksröset på morgonen, och för att slippa promenera flera kilometer längs vägen så tog de självklart ena bilen hit. Vi tänker att eftersom de andra är så långt före oss så vore det ju bra om de kunde hämta bilen i förväg, då vi alla ändå inte ryms i en bil. Förmodligen så har de andra även tänkt i samma banor, men man vet ju aldrig.

Äntligen nere vid bilen

Jimmys telefonbatteri tar helt plötsligt slut av för mycket Instagrammande under dagen och jag försöker ringa till Tony men får inget svar. Så jag skickar istället iväg Jimmy som nästan småspringer över stigen för att slippa undan de små regndropparna.

Han får även ta med sig min mobil för att kunna få tag i Tony, men det även dålig täckning här på fjället och han får aldrig något svar. När han sen kommer till parkeringen så får han vänta i ca fem minuter innan Tony kom med bilen.

Det första han gör är att lägga sin mobil på laddning och sen vänder han om för att möta mig. Tydligen gick jag för långsamt. Jag har ju ingen mobil med mig längre som han kan nå mig på. Det är dock ingen fara med mig, utan jag har tagit några kortare pauser under den sista kilometern där det är lite brantare.

Trots att det känns som att jag kryper fram så har jag ändå gått mycket snabbare än jag trodde. Jag möter Jimmy när det bara är drygt fem minuters promenad till bilen och just där och då så känns det som att jag aldrig har varit lyckligare över att äntligen vara framme!

Vi hinner dessutom både stanna till vid affären i Kilpisjärvi och äta kvällsmat, med gott om tid till godo. Och även om det kändes som att mackorna vid lunchtid var mer än tillräckligt just då så är vi alla väldigt hungriga vid det här laget. Och som man ofta säger när man är hungrig så har maten sällan smakat så gott.

Kul att veta om Treriksröset

Treriksröset är världens nordligaste trelandspunkt (Sverige, Norge och Finland) och består av ett “röse” som egentligen är en betongklump. Den är gjuten år 1926 och ligger ca tio meter från stranden i sjön Koltajaure.

Eftersom alla tre länder är med i Schengensamarbetet så betyder det att det är fri gränspassage här. Med andra ord så är det möjligt att gå runt röset så mycket du vill.

Vid Treriksröset så möts även två olika tidszzoner: centraleuropeisk tid för Sverige och Norge, samt östeuropeisk tid för Finland.

Förutom Treriksröset så finns det även några fler, äldre rösen i närheten av platsen. Det är rösen som markerar gränslinjen mellan Sverige och Norge.

Ta dig till Treriksröset

Först så måste du ta dig till Kilpisjärvi och det gör du lättast med bil, oavsett om du kommer från Sverige, Finland eller Norge.

En alternativ väg (från Sverige) är att du tar dig till Kiruna på valfritt sätt, sedan lokalbussen till Karesuando, övernattar där och promenerar sedan över till finska Karesuvanto och tar lokalbuss därifrån till Kilpisjärvi. Du kan även lifta de sista 12 milen.

Väl i Kilpisjärvi så har du två val. Antingen så tar du M/S Malla till Koltaluokta och vandrar sedan tre kilometer. Eller så skippar du båtresan och vandrar 11 kilometer. Det finns iofs även ett tredje alternativ och det är att du börjar din vandring i Abisko och då går längs Nordkalottleden. Det är dock verkligen inget du gör på en dag så därför kommer jag inte skriva så mycket mer om detta alternativ.

Om du åker båt så kliver du av vid Koltaluokta som är en vik och ligger i ett hörn av sjön Kilpisjärvi. Platsen ligger i Lappland på den svenska sidan. Här finns några fritidshus, samt ett före detta sameviste som en gång tillhörde Könkämä sameby som är Sveriges nordligaste fjällsameby i Norrbottens län. Samebyn gränsar både mot Norge och Finland.

Här hittar du även några skyltar med information om platsen och om de olika vandringslederna som finns i området. Vandringsleden till Treriksröset är skyltad oavsett vilken väg du väljer att gå och det är bara att följa leden tills du är framme.

Båtresa mellan Kilpisjärvi och Koltaluokta med M/S Malla

Båtresan med M/S Malla kostar 30 EURO för en tur- och returbiljett, eller 20 EURO för en enkelbiljett.

Om du ska åka tillbaka med samma båt så måste du säga till när du går av båten. Då har du ungefär två timmar på dig att gå fram och tillbaka till Treriksröset. Om du vill ha mer tid på dig så kan du åka tillbaka med en senare båt men då blir det ganska lång väntan.

Enligt hemsidan så är det inte säkert att båten går från Koltaluokta – den trafikerar endast om det finns passagerare från Kilpisjärvi. Enligt båtföraren Kalle så avgår dock båten alla tider som står på hemsidan.

Under sommaren 2018 så verkade det inte vara någon brist på passagerare. Snarare tvärtom. När vi åkte med första morgonturen sattes en extrabåt in på grund av att vi var så många som ville åka med.

Mitt råd är dock att alltid fråga på båten om hur det ser ut med turerna. Då får du ett aktuellt svar.

Tips: Det går bra att betala med kort eller kontanter. Ibland så har det dock varit problem med kortläsaren så försök att alltid ha med kontanter.

Läs mer om Treriksröset

Tags from the story
,

10 Comments

  • Helt underbar! Nästan att jag ångrar mig att vi valde att bila i Australien istället för Norden i sommar! Måste spara inlägget till nästa sommar!!

    • Att bila i Australien till sommaren låter som en härlig resa att se fram emot! Vilka platser ska ni besöka? Och Treriksröset finns nog kvar till nästa sommar så oroa dig inte 😉

  • Verkar som jag missat detta inlägg, men har nu främst, i ärlighetens namn, mest kollat på bilderna. *Guilty*
    Min pappa åkte upp på motorcykel i sina yngre dagar, och varje gång han pratar om den resan, blir jag bara så himla sugen själv. Jag måste få uppleva detta ställe innan jag dör, men det får bli bebis först, och sen vänta ytterligare några år så att även lillen får uppleva detta på bästa sätt. Tanken är trots allt, att vi nu även i lilla Östergötland, ska njuta av det som finns här, återuppleva och upptäcka.
    Jag vill börja småvandra liksom, dagsturer som blir till längre. Jag vill så mycket, så ska bara göra utrymme för det !

    • Haha, det gör absolut ingenting att du mest har kollat på bilderna! Det låter ju kul att få uppleva samma sak som din pappa gjorde. Och det är nog klokt att vänta tills bebisen är lite större innan det blir ett besök dit.

      Det finns ju massor att upptäcka i Östergötland också! Jag ska dock kanske inte säga så mycket, är otroligt dålig på att upptäcka här omkring. Kanske kan vi hitta på något tillsammans nångång 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.