En berättelse om ett magiskt vattenfall med namnet Múlafossur vid byn Gasadalur på Färöarna

Det var tveksamt om vi ens skulle få uppleva Färöarna då jag och Katarina råkade ut för ett litet missöde på väg till flygplatsen. Det hade nämligen blivit kortslutning någonstans. Så när vi svänger in till flygplatsen inser jag att vi är på fel flygplats. Lite lagom dags att komma på det.

Varningsklockorna ringde när vår chaufför börjar prata om de två olika flygplatserna i Reykjavik och att han var förvånad över att vi skulle flyga från den stora internationella flygplatsen. För det gör man visst inte när man ska flyga mellan Island och Färöarna. Det vet vi nu.

Tack vare samma chaufför så lyckades vi dock ta oss till rätt flygplats och vi hann med flyget – bara för att uppleva den värsta flygresa någonsin. Det var turbulens i luften. Behöver jag säga mer?

Och google tar mig och Helena till det vattenfall Helena drömt om att se sen hon blev intresserad av vattenfall, nämligen vattenfallet Mulafossur vid den lilla byn Gásadalur på ön Vágar. ~ Katarina, Äntligen vilse

Múlafossur – ett sånt där drömmigt vattenfall

Om jag ska vara helt ärlig så drömde jag aldrig om Färöarna innan dess. Eller det kanske jag gjorde utan att veta om det. Men nej, det var inte förrän Katarina föreslog att vi skulle utöka vår resa med ett tredje land efter Grönland och Island som jag på riktigt började att drömma om landet med de magiska vattenfallen.

Jag har väl aldrig varit den som säger nej till ett nytt resmål eller ett nytt äventyr. Så det gjorde jag inte då heller även fast jag kanske borde ha gjort det. Det är så lätt att vara efterklok.

Fast nej, jag kunde ju inte säga nej till några dagar på Färöarna efter att ha gjort en bildsökning på Google och Instagram och hittat mitt drömmars vattenfall. För vem kan motstå ett vattenfall som Múlafossur? Nej, jag tänkte väl inte det. Så tack Katarina! För trots allt så är jag så glad över att ha sett Múlafossur på riktigt.

Jag är glad över att ha fått vandra på den blöta heden med de atlantiska vågorna som slåss mot klippväggarna nedanför mig. Jag är glad över att ha fått känna regnet piskandes i ansiktet av de starka vindarna samtidigt som jag försöker att fotografera ett vattenfall med lång slutartid. Jag är glad att jag var där.

En liten by som är gömd mellan frodiga fält och höga berg

Samma dag som vi bestämt att vi ska åka till vattenfallet så är vädergudarna inte på vår sida. Det regnar och det blåser storm. Men vi åker dit ändå. Vi kör efter principen att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Och som tur är så har Katarina sin gula regnjacka med sig och jag har en röd regnponcho som jag införskaffade bara dagen innan avresa. Några väl investerade kronor.

Múlafossur ligger vid den lilla orten Gásadalur som i sin tur ligger på västkusten av ön Vágar. Från Torshavn så är det 56,7 kilometer att köra enligt Google Maps, appen som hjälper oss att ta oss fram på Färöarna i vått och torrt. Hon som pratar har inte riktigt koll på hur alla gator ska uttalas så det blir många skratt i bilen samtidigt som vi försöker förstå vad hon menar.

När jag tänker tillbaka på Färöarna så är hennes uttal en av de saker som jag minns allra bäst.

Enligt Wikipedia så hade Gásadalur 16 invånare år 2015 och under en vacker dag så har man en väldigt bra utsikt över till ön Mykines. Det har inte vi, även om vi kan skymta ön lite då och då under de tillfällen som den tjocka dimman skingras.

Gásadalur ligger gömd mellan frodiga gröna fält och höga berg står det på Färöarnas officiella hemsida. Faktum är att förr i tiden så var det inte möjligt att ta sig till det lilla samhället med bil utan då hade du tre olika alternativ; vandra över 700 meter berg, åka båt eller flyga helikopter. Men år 2004 så bestämdes det att en tunnel skulle sprängas genom ett av bergen och resultatet är att det idag går att åka bil dit. Det är jag tacksam över för jag hade inte velat promenera över berget i blåst och regn.

Däremot så skulle jag gärna göra den vandringen en annan gång, men då ska det inte finnas en regndroppe så långt mitt öga kan nå. Det ska tydligen vara en väldigt fin tur och utsikten ska vara fantastisk.

Själva vandringen är ca 3 km och ska ta mellan två och tre timmar – beroende på hur snabbt du går och hur många fotostopp det blir. Någon som har vandrat denna rutt i både ur och skur är den lokala brevbäraren som inte hade så mycket val – posten måste ju levereras. Därför så kallas denna vandring för “postmannens rutt” eftersom det är, den gamla postrutten.

Visste du förresten att den lilla orten har fått sitt namn efter en färöisk kvinna som hette Gæsa? 

Det magiska vattenfallet Múlafossur

Väl på plats vid utsiktsplatsen för vattenfallet så möter vi det ungerska fotbollslandslaget som bara har några få timmar på sig att uppleva ön innan de ska spela match mot Färöarnas landslag. Vi har åtminstone några dagar även om det också känns kort. Grabbarna vill såklart också se det ikoniska vattenfallet som har gjort Färöarna känt på Instagram. Katarina går fram och pratar med dom medan jag kämpar på där i regnet med stativ, ND-filter och regndroppar som envisas med att klistra sig fast på filtret.

Så står vi där och fotograferar med varsin kamera i det piskande regnet. Ibland lugnar det ned sig och under en av de tillfällen då det faktiskt börjar att ljusna upp så tar vi våra ryggsäckar och promenerar upp på höjden av heden. Där slår vi oss ned för att äta vår medhavda lunch – jag hade med mig en morotskaka, en toblerone och förmodligen vatten. Det är i alla fall vad mina bilder skvallrar om. På vägen upp dit så möter vi en färöisk fårhund som vill leka med oss. Vi skymtar ingen ägare i närheten så kanske tillhör han någon i byn. Om vi är rädda för att gå för nära kanten så är lille vovven desto mer orädd. Jag sätter hjärtat i halsgropen flera gånger när de små tassarna rusar alldeles för snabbt mot det branta stupet.

Det blir ingen längre paus och kanske är det lika bra, för när vi börjar att promenera ned igen så är regnet tillbaka. Det hindrar dock inte mig från att fotografera lite till innan vi bestämmer att nu får det räcka. Jag ger liksom upp fotograferande när jag inser att hälften av bilderna bara blir suddiga på grund av regnet. Jag kan bara konstatera att vädret på Färöarna är väldigt varierande.

Pizza och en kväll i Torshavn

På kvällen är det dags för matchen. Katarina vill se den. Jag är tveksam för jag gillar ju inte ens fotboll och är mest sugen på att hänga på rummet. Tröttheten efter alla dagar på resa känns av.

Hon övertalar mig att åtminstone ge det ett försök så vi åker mot arenan för att se om vi får tag på några biljetter. Vi får inte ens tag på en parkeringsplats.

Istället äter vi pizza på ett lokalt hak och Katarina får smeknamnet Pearly Eyes. Eller nåt med Pearly, tror jag. Det är längesen så jag är inte säker på om jag minns rätt.

Vi äter våra pizzor och aldrig har pizza smakat så gott som det gör efter en dags äventyrande.

Vill du läsa mer reseberättelser om Múlafossur?

• Flying Dryden: Färöarna dag 1 – mottagande i världsklass
• Ladies Abroad: Mot byn Gasadalur och Färöarnas mest kända vattenfall Mulafossur
• På vift: Fem favoriter – fotoplatser på Färöarna
• Reiselykke: Gásadalur – et spørsmål om overlevelse
• Vår brokiga värld: Färöarna – en reseberättelse
• Äntligen vilse: En korthike vid Múlafossur på Färöarna

Har du varit på Färöarna? Kanske till och med vid Múlafossur? Berätta gärna i kommentarsfälet och har du till och med skrivit ett blogginlägg så dela gärna så lägger jag gärna till det i inlägget.