Solnedgång vid Painted Canyon

Det är kväll när jag kommer fram till Painted Canyon Overlook. Solen har sänkt sina strålar och snart syns hon inte mer denna fredag. Tidschemat som jag hade för idag spräcktes redan innan jag ens hade lämnat mitt rum på Ever Spring Inn & Suites i Bismarck på förmiddagen. Tröttheten sitter i sedan gårdagens långa resa – en nackdel med att köra själv är att du måste göra just det, köra hela vägen själv.

Egentligen så skulle jag vara vid Painted Canyon redan vid 16-17 men klockan är nu redan 19.15 och då har jag ändå hoppat över både lunch och kaffepausen vid The Brew i Dickinson. Min tanke om att åka tillbaka dagen efter glöms bort och jag får aldrig möjlighet att besöka det välkända cafét där Theodore Roosevelt ofta satt.

Det är bara kaffe tänker jag som inte dricker den mörka drycken speciellt ofta när jag är hemma. Dock så brukar det bli både en eller tio koppar när jag är på roadtrip och jag hade faktiskt sett fram emot detta stopp. I USA så finns det Starbucks med Drive Thru nästan överallt och då brukar jag inte kunna motstå att åka förbi. Jag dricker alltid vaniljlatte.

Painted Canyon är mitt första möte med Theodore Roosevelt National Park. Jag skulle även tro att det är den mest fotograferade utsikten också då parkeringen ligger precis vid Interstate 94 – vägen som börjar nånstans vid Detroit och tar slut i Kanada.

Här finns även ett Visitor Center som precis har stängt för dagen då jag anländer. Jag går fram till utsiktsplatsen och fotograferar lite grann. Har inte tid att stanna så länge för jag ska se solnedgången vid Wind Canyon. Så är tanken i alla fall. Men när jag kommer till Medora och kollar på kartan så inser jag att jag antingen kan köra ca 25 minuter till Wind Canyon, eller åka tillbaka till Painted Canyon som ska ta ca 13 minuter.

För en gångs skull så velar jag inte fram och tillbaka i en timme innan jag bestämmer mig och mitt val föll på att åka tillbaka till Painted Canyon. Jag vill helst inte komma fram när solen redan hunnit försvinna bakom horisonten. Jag gasar på den nästan tomma highwayen och när jag återigen svänger in vid Painted Canyon så finns det gott om lediga parkeringsplatser.

Himlen har sakta börjat färgas i pastelliga rosa färger. Molnen är sådär fluffiga som jag älskar. Jag tar kameran och stativet och promenerar tillbaka till samma plats som jag nyss fotograferat vid. Ingen där. Det är nästan folktomt men allt eftersom så dyker det upp lite fler människor. Alla är här av samma anledning. Solnedgången. Och vilken solnedgång det blir!

Det finns en Painted Canyon Nature Trail inser jag alldeles för sent. Långt efter att jag lämnat North Dakota. Om du väljer att gå den ca 1,7 km långa leden så kommer du ned till själva Painted Canyon. Det ska tydligen vara ganska många trappsteg ned men då leden är så kort så klassas den som en av de vackraste i hela North Dakota. Jag är ändå nöjd med den plats jag valt ut och hinner fotografera, filma och göra en timelapse på molnen innan det börjar bli för mörkt. Egentligen är jag lite sugen på att stanna kvar och fotografera stjärnhimlen här men tröttheten vinner och jag åker mot Medora.

När jag checkar in på Rough Riders Hotel i Medora så är det kolsvart ute vilket bara förstärker känslan av att vara ute i vildmarken. Även om Medora idag är allt annat än just vildmark.

Läs också: En promenad längs Wind Canyon Trail