Allting är en reflektion av mig själv

Jag öppnade ett nyhetsbrev från Elin idag. Egentligen hade jag tänkt spara det till senare, när jag hade mer tid. Sen kom jag på mig själv att tänka, att jag har ju visst tid nu om jag bara vill lägga min tid på det. Så jag backade tillbaka bandet och jag öppnade mailet. Och kanske var det perfekt timing att jag gjorde det för hon avslutade med att berätta om att hon aldrig har förstått konsekvenserna av att folk vet saker om henne, eller att hon aldrig har oroat sig för vad andra ska tycka. Det är så jag brukade vara, och det är så jag vill vara igen. Jag brukade kunna blockera ut allt brus från andra men sen en tid tillbaka har jag fastnat i att jag har börjat lyssna för mycket på andras åsikter och så har jag helt enkelt gått vilse bland alla andras stigar. Flummigt? Kanske. Sant? Ja. Försent att ändra på det? Nej.

En sak som jag märker att jag grubblar alldeles för mycket på är vad jag tänker att denna sida ska vara, vad den ska handla om. Vad den borde vara, hur den borde se ut. Jag tänker att jag måste göra allt som alla andra gör. Inte enbart för att jag borde göra allt som alla andra gör, utan för att jag också faktiskt vill göra allt det där som andra gör också, fast bättre. När jag började jämföra mig själv, mina texter, mina inlägg, mina bilder och allt annat med hur andra gör så tappade jag bort mig själv längs vägen.

Jag har också kommit fram till att jag kanske inte har ork till att göra allt som jag vill, utan kanske måste välja vad jag vill göra allra mest just nu. Jag kan ju alltid ändra mig i framtiden. Jag får ändra mig, jag får ändra min riktning hur många gånger jag vill. Sen vad jag vill mest av allt just nu? Det vet jag inte riktigt.

Igår läste jag ett inlägg skrivet av Elna, om att hon tycker att vi måste få tillåtelse att ändra oss och att ändra våra åsikter. Och jag håller med. Allt måste inte vara svart på vitt. Allt kan inte vara svart eller vitt. Vi måste ge oss själva tillåtelse att ändra oss när vi vill, hur ofta vi vill och utan att behöva motivera det. Det är självklart att vi måste kunna få känna oss tveksamma, känna att det är omöjligt att bestämma oss för antingen eller. Ibland kanske vi bara behöver få sväva där nånstans mitt emellan en stund.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med den här texten… Det känns flummigt och jag kanske bara behöver få skriva av mig. Just nu känner jag bara hur orden ramlar ur mig och fingrarna har svårt att hänga med. Det blir som det blir. Och jag är ju jag. Allting på den här sidan är en reflektion av mig.

Jag vill bli bättre på att dela med mig här, istället för att bara stänga av som jag har gjort förut när något känns svårt eller jobbigt. Det handlar nog om att jag blivit rädd för att dela med mig av det som är mitt. Oavsett om det handlar om tankar, känslor eller sånt jag skapar. Men jag vill ändra på det. Våga mer.

Jag vill inte bry mig så mycket om vad andra tycker eller tänker, oavsett om de tycker jag är bra eller dålig, löjlig eller rolig… Jag vill inte bry mig om vad andra tycker passar in här på bloggen för det är ändå min plats och det är jag som bestämmer. Och jag bestämmer att det inte måste vara antingen eller, det finns ett mellanting. Det spelar ingenting vad andra tycker om vad jag gör, så länge jag själv gör det jag vill och är nöjd med det.

Och nu väljer jag att trycka på publicera, utan att gå igenom texten tusen gånger och rätta till allt som låter flummigt.. Jag trycker på publicera för då blir alla ord på riktigt och inte bara något jag har fantiserat ihop. Det duger som det blev.