Lördagsfunderingar: Alla dessa oskrivna blad

Titeln till det här inlägget var från början “fotopromenad i Torshavn” men ju mer jag skrev, desto mer så svävade jag iväg. När inlägget var klart så handlade det inte alls om den där fotopromenaden i Torshavn, utan det handlade mer om att resa, om att det faktiskt kan bli för mycket av det goda och om vikten av att stanna upp och reflektera mellan alla nya upplevelser.

Efter att ha besökt både Grönland och Island bara dagarna innan det är dags att upptäcka Färöarna så kände jag mig ganska så mätt på alla nya intryck. Upplevelsebakfull verkar vara det nya ordet för tillståndet och det passar ganska bra in på det jag kände då. Tre länder under två veckor är mycket. Kanske lite för mycket om jag får säga det själv. I alla fall efter att ha gjort själva resan, för vid planeringstillfället så kändes det helt okej.

Samtidigt, tre länder under två veckor kanske hade varit okej om det inte hade varit så att jag inte ens hann komma hem innan jag åkte iväg på nästa resa. En jobbresa till Lettland. Sen åkte jag hem. Var hemma en dag och så var det dags för en till jobbresa. Inte helt optimalt om jag får säga det själv. Samtidigt var det inget jag egentligen kunde påverka just då utan det var mer att gilla läget som gällde. Man lär sig av sina misstag heter det. Förhoppningsvis så kommer man även ihåg det inför nästa resa.

Kan man fortfarande vara upplevelsebakfull från en resa som skedde för över ett år sedan? Förmodligen inte. Men jag tror att det är lite därför som jag inte riktigt har kunnat blogga och berätta så mycket om den resan som jag egentligen har velat. Jag har fortfarande inte redigerat alla bilder därifrån. Jag har knappt ens kollat igenom alla bilder, förutom lite snabbt under själva resan då jag behövde nya bilder till Instagram.

Berättelserna finns nånstans långt inne i mitt hjärta, men samtidigt så gömmer sig viljan till att ta tag i allt det här nånstans längre in. Varje gång jag försöker att börja skriva eller redigera så kommer den där känslan att vara trött tillbaka. Inte trött på att resa egentligen. Bara trött.

Efter det så har jag haft några liknande perioder, där jag knappt har hunnit komma hem emellan resorna. Den senaste var nu i januari. Det var inte planerat, utan det bara blev så. Att säga nej är lättare sagt än gjort när det gäller något som jag faktiskt vill göra. Och nu i februari så har jag mest varit hemma (förutom en konferensresa till Riga med NordicTB). Men ja, bara varit hemma och det har varit så skönt. Orden börjar sakta komma tillbaka och jag har redigerat fler bilder de senaste två veckorna än jag har gjort på väldigt länge. Så skönt.

Nu börjar jag även känna att jag har tid. Tid till att göra alla de där sakerna som står uppskrivna i min kalender, i anteckningsböcker, på små lappar. Tid att göra allt det där som jag skjuter upp hela tiden för att jag känt att jag inte hinner. Tid till att inte göra någonting också för även det behövs. Ibland har jag känt att jag inte har tid, fast jag kanske egentligen har haft det. Då handlade det nog mer om att jag inte hade ork, även fast jag kanske inte riktigt förstod det då. Efterklok, ja.

Jag har insett att jag lätt känner mig stressad över att känna och veta att jag inte har tid att göra allt som jag borde göra och faktiskt vill göra. Att veta att jag har begränsad med tid hemma innan jag åker iväg igen. Nu när jag inte har det så känns det så skönt och det är först nu som jag verkligen har insett hur mycket jag behöver tid till att vila och reflektera mellan mina resor. Och just nu så är jag precis där jag vill vara. Hemma.

Nu ska jag spendera resten av februari med att bara vara hemma och försöka komma ikapp med allt. Komma ikapp med livet och med mig själv. Och allt det där andra.