Dagen som nästan inte hände
Det här var en dag som nästan inte hände.
Jag var på väg mot Bryce Canyon, det skulle bli mitt sista stopp innan jag skulle sätta mig på flygplanet hem igen. Egentligen så hade jag inte tillräckligt med tid för att åka dit men jag kunde inte låta bli, tidsoptimist som jag är.
Jag tänkte att i värsta fall så får jag prioritera bort lite sömn, värre än så skulle det inte vara. Det var ändå de sista dagarna på min resa och vila kunde jag göra på planet hem till Sverige.
Sen kom en snöstorm som jag inte alls hade planerat in.
Jag hade kanske en och en halvtimme kvar att köra, om det hade varit bra väder. Men när jag svängde av från Veterans Memorial Highway till en mindre väg så dröjde det inte alls länge innan snön började yra framför mig så att jag knappt kunde se mer än någon meter framåt.
Det var becksvart och jag var uppe bland bergen med sommardäck och alldeles ensam.
Ändå var jag fortsatt optimistisk och tänkte att det kanske tar lite längre tid att köra men boendet var ju redan bokat så jag var ju tvungen att fortsätta. Fast innerst inne så kände jag att jag borde vända om redan där. Men jag lyssnade inte på magkänslan utan fortsatte köra. Sakta och utan helljus för de gjorde bara att sikten blev ännu sämre.
Efter nån halvtimmes krypkörande så fick jag inse att jag var besegrad av tiden, vädret, mörkret och rädslan. Jag vände om och genast så kändes allt bättre.
Dagen efter så har hade jag enorm beslutsångest men Bryce Canyon vann och jag valde att styra bilen mot nationalparken som dagen till ära var täckt av ett tunt lager med fluffig snö. Eftersom jag även hade beslutsångest när det gällde vad jag skulle prioritera i parken så slutade det med att jag körde längs den Scenic Byway som går igenom parken. Jag stannade till på några olika ställen och fick uppleva en sån där riktigt magisk solnedgång.
Ett minne för livet.