Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Det jag såg fram emot allra mest när jag klev på flygplanet som skulle ta mig från Paris till Dahkla, var att få åka till öknen. Jag har egentligen aldrig drömt om det innan, men i samma sekund som jag fick vårt schema så visste jag att jag var tvungen att följa med. För jag ville stå i öknen. Varför spelade ingen roll, det var någonting som jag bara visste att jag ville göra.

Resan började egentligen redan kvällen innan, då jag åkte mellan Stockholm och Paris. Men det kändes inte som att resan egentligen hade börjat då. Utan nej, det var nu allting började. Det var nu alla mina förväntningar steg upp till skyarna! Ni vet nog hur det är, när man fantiserar om något så mycket att man knappt kan tänka på något annat. Precis så var det.

Vi åkte inte till öknen första dagen, utan det blev en lång dag av nya upplevelser innan det äntligen var dags! Och då, när det väl var dags att kliva in i den mörka fyrhjulsdrivna bilen som skulle ta mig dit, då var jag spänd och exalterad.

Det var tidigt på morgonen och jag var egentligen väldigt trött, för kvällen innan var en sån kväll som aldrig verkade ta slut. Av den anledningen så valde jag att prioritera en extra stund i sängen framför frukosten. Istället tog jag med mig en frukt och lite choklad. Och vatten. Massor av vatten, för det kan man aldrig ha för lite av. Speciellt inte när du befinner dig i en stekhet öken utan möjlighet till skugga någonstans.

Efter att ha kört en bra stund längs den asfalterade vägen så svängde vi helt plötsligt av. Mitt ut i ingenstans. För det fanns ingenting där. Den riktiga vägen tog slut och det som låg framför oss var sand, sand och åter sand. Vi åkte en stund ut i intet, nyfikna på vart vi skulle hamna. Och helt plötsligt så var vi där. Bilturen tog slut och vi var framme. Dags att kliva ut från den svala bilen och ut i hettan.

Det fanns några kameler där, med ägare. Några av oss skulle få provrida. Men inte jag. Jag vet inte heller om jag ville för jag tyckte mest synd om kamelerna. Vi hade inte så mycket tid på oss för att utforska, det var synd. Jag hade lätt kunnat stanna kvar där lite längre. Jag försökte dra mig undan alla andra, för jag ville känna känslan av att befinna mig i oändligheten och ensamheten. Efter att ha fotograferat en stund så satte jag mig ned, helt utan ord. För öknen är en fantastisk plats men också skrämmande. Tänk att befinna sig så långt där ute att det verkligen inte finns någon annan eller något annat i närheten. Tänk att vara så ensam.

Tiden började rinna mot sitt slut och jag tog en snabb promenad åt andra hållet, där fanns en stor kulle. Jag fick aldrig veta vad som dolde sig bakom, för jag hann aldrig dit. Tiden tog slut.

Läs mer: Dakhla – den näst största staden i Västsahara

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

Att vandra i en öken som aldrig tar slut

 

 

Jag besökte Dahkla som en del av en pressresa.
Som alltid så är alla åsikter, tankar, texter och bilder mina egna.

19 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *