En kväll vid Stanley Lake

Jag sitter i sängen i min mysiga amerikanska stuga i Stanley, Idaho och lyssnar på mullret och dånet utanför. Det åskar, regnar och blåser. För knappt en timme sedan så befann jag mig därute. I mörkret vid Stanley Lake. Det som skulle vara en solnedgångsfotografering blev istället en “försöka-fånga-blixtarna-på-bild”-fotografering. Än vet jag inte om jag lyckades, men snart har bilderna förts över från minneskortet till den externa hårddisken som snart är full.

Jag är glad att jag gav upp när jag gjorde, för annars hade jag nog stått där vid vattenbrynet än. Egentligen ville jag inte lämna sjön när jag gjorde, men det blev nästan kolsvart ute och jag hörde knakande grenar och konstiga ljus där i mörkret. Det kändes inte bra att stå där längre. Så jag skyndade mig till bilen och konstaterade att jag fick vara nöjd för denna kväll. Jag som bara skulle ta några snabba bilder där… Ja, det brukar ofta bli så att jag glömmer bort tiden när jag fotograferar. Dessutom så är det kanske inte så jättebra att stå precis vid vattnet när det åskar?

Nu sitter jag i alla fall här i min lilla stuga. Eller liten och liten, den är kanske sju gånger så stor som de minsta stugorna i Sverige brukar vara. Du vet, på campingar med endast två sängar och ingen toalett. Här verkar det inte finnas några sådana stugor. Det är jag glad över, för jag var lite nervös när det började närma sig incheckning. Speciellt då jag pratat med en som sa att stugorna i Stanley är lite rustika. Jag visste helt enkelt inte vad jag hade att vänta mig utan blev glatt överraskad då jag klev in i min stuga efter en lång kväll av bilkörning.

Ikväll så är blixtarna så starka att jag ser dom genom mitt fönster, trots att det är neddraget. En del av mig vill kliva ut genom dörren och ställa mig där i regnet och bara stirra upp mot himlen. Den rationella delen av mig säger dock åt mig att sitta kvar här i den varma sängen så det är det jag gör. Fast kanske ska jag dra upp persiennerna. Ja, det ska jag nog göra.

Jag vet inte om det är det vackra åskovädret, den mysiga stugan, sjöarna och bergen här som gör att jag inte vill lämna det. Kanske är det en kombination av allting. Som tur är så har jag en dag kvar innan jag ska börja bilfärden tillbaka mot Denver där jag flyger hem om knappt en vecka. I morse så kände jag mig redo att åka hem, ikväll vill jag inget annat än att stanna kvar här en längre stund.