Den där ständiga längtan efter bergen i Paradise Valley
Paradise Valley.
Augusti 2019.
Livingston. En liten charmig småstad i Montana med ett Main Street fullt av gamla, lite slitna men ändå vackra byggnader och minst lika gamla skyltar. Ett mysigt ställe men kanske inte det ställe som lockar allra mest när du funderar på en resa till USA.
Eller så är det precis till såna här ställen som du lockas till. Det gör jag.
Har du också känt att du hör hemma på vissa platser? Ibland helt nya platser som du aldrig tidigare har besökt, eller ens har någon anknytning till? Jag har känt så på många platser i just Montana och när jag kom till Livingston så kändes det som att jag kom hem. Det kändes så välbekant på nåt sätt. Kanske har jag bott där i ett annat liv? Kanske har jag promenerat längs gatorna för många, många år sedan? Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Det som jag la märke till väldigt snabbt i Livingston var inte butikerna, gatorna eller människorna. Utan det var bergen. De mäktiga bergen som tornade upp sig i bakgrunden. Som på något sätt försökte locka mig dit med viskningar om att de fanns där och väntade på mig.
Så när det var dags för mig att lämna Livingston och åka vidare mot nya städer, nya nationalparker och nya äventyr så var det som att jag inte riktigt kunde. Jag kände mig inte riktigt klar med området. Så istället för att köra mot Bozeman så svängde jag av mot Paradise Valley.
Jag valde vägen mot bergen om än bara för en stund.
The mountains are calling and I must go.
John Muir
Vad gör det att det inte alltid blir som planerat?
Jag hade kört, nej åkt, samma väg några veckor innan. Då var vi på väg till Yellowstone och några dagar i Amerikas första nationalpark bland vilda djur, geysrar och makalöst landskap. Nu hade jag inget egentligt syfte med att köra åt det hållet eftersom jag skulle åt andra hållet. Men det var som att bergen kallade på mig och jag var tvungen att lyssna på den där rösten som viskade åt mig att åka. Som sa att vad gör det att jag kommer att komma fram lite senare än planerat. Som sa att jag inte skulle ångra det. Det låter klyschigt, jag vet. Men så var det.
Och vet du vad? Jag ångrade mig inte.
Livingston är en stad som jag inte kunde göra annat än älska. Och kanske, kanske visste jag redan om att det skulle bli så långt innan jag någonsin satte min fot där. Kanske var det därför jag planerade in inte mindre än två besök i Livingston långt innan jag ens varit i staden. Visserligen två väldigt korta besök, men ändå. Och namnet. Bara namnet är ju så vackert. Livingston.
What about Livingston…
En av mina absoluta favoritlåtar med ABBA är “What about Livingstone“. Även om den låten inte har ett dugg att göra med staden Livingston att göra så tänker jag alltid på den låten när jag tänker på staden. Och tvärtom.
David Livingstone var (bland annat) en upptäcktsresande som visserligen höll till i andra delar av världen men jag kände mig lite som honom när jag upptäckte mer och mer av Amerikat under den här resan. En upptäcktsresande ständigt på jakt efter nya upplevelser och nya platser att besöka.
Livingston’s Main Street med alla gamla byggnader och skyltar är helt klart en av mina favoriter i det där landet på andra sidan Atlanten. Jag älskar kontrasterna mellan den charmiga staden och allt det gamla som möter de mäktiga bergen där de tornar upp sig i bakgrunden. Som en kuliss i en målning. Bara att det inte är en målad tavla utan det är på riktigt. Det är verkligheten.
Go where you feel most alive.
Ibland räcker det med ett stulet ögonblick.
Den stunden som jag fick längs Yellowstonefloden i det vackra Paradise Valley var guld värd.
En stund för bara mig själv.
En stund som jag hoppas att jag för alltid kommer att minnas.
You are not in the mountains.
John Muir
The mountains are in you.
