En magisk septemberdag vid Vättern

Det är september. Jag minns inte datumet, men jag minns värmen. Sommarvärmen som kom tillbaka efter svalare dagar. Jag har varit dålig på att ta mig ut på balkongen, men just den här dagen tar jag med mig isvatten och sätter mig i vår lilla utefåtölj. Mobilen ligger kvar inne i lägenheten, ett medvetet val. Jag ville bara sitta där ute utan någonting som stör. Och det gör jag ett tag. Jag vet inte hur länge.

Mina tankar snurrar och snurrar och något får mig att minnas en plats jag sett på något hörn av internet för säkert en evighet sen. När jag såg platsen så stod det inte exakt vart den fanns, men tack vare Google Maps så lyckades jag lokalisera den och sparade ner den nånstans i bakhuvudet. Sen har det bara blivit en av många platser som jag velat besöka länge men aldrig gjort. Den ligger knappt en timme hemifrån men det verkar ju vara en timme för mycket… Så dumt egentligen.

När jag sitter där ute på balkongen får minnet av platsen mig att vilja packa väskan och åka dit direkt. Jag kände att jag bara måste dit och helst nu. Men det blev dagen efter istället. Vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen men det gjorde ingenting. Värmen fanns kvar och så även platsen.

Efter en knapp timme i bilen så snirklar vi oss in på parkeringen, det är knappt att vi får plats, men vi får plats. Plockar ihop våra grejer och tar oss till vad som jag bara kan beskriva som ett undangömt paradis. En plats som jag visste från första början att jag skulle älska och jag hade helt rätt. Det enda jag kan ångra är att det tog mig så lång tid att ta mig dit, men jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång nu.

Vi är inte ensamma om att vilja spendera den där septemberdagen där men det är gott om plats. Vi har med oss vår sena lunch och vi är båda hungriga, men jag vill börja med ett dopp först. Det är så varmt och mat smakar ju alltid bättre efter ett bad, det vet ju alla.

Jag tar de första förväntansfulla stegen mot det blåa vattnet. Det känns så fel, att det här är en helt vanlig dag i september och vi hänger på stranden. Om luften är stekande het så är vattnet svalkande skönt. Kyligt, men inte så kallt för att jag inte ska vilja bada. Däremot tillräckligt kallt för att Kenny inte ska vilja bada. Vi har inte riktigt samma syn på hur den perfekta temperaturen för ett dopp i det blå ska vara.

Men jag får min vilja igenom och vi ska bada först och efter några trevande och försiktiga steg så snubblar jag rakt ner i vattnet. Botten är full av stora stenar och trots mina badskor så tappar jag balansen. Det var kanske lika bra så för som alltid så är det första doppet alltid värst, men efter det så är det bara skönt med det kalla vattnet mot min varma hud.

Känslan där på den hemliga stranden är magisk. Det är som att allt jag kan fokusera på är att vara där i stunden. Tankar snurrar såklart, men jag tänker mest på hur svalt och skönt vattnet är och att jag aldrig vill kliva upp igen. Att det är så fint här och att dagen är perfekt och att jag förstår varför folk inte vill berätta exakt vart denna strand faktiskt ligger…

Det är knappt att jag vill ta mig upp på stranden, men hungern gör sig påmind efter nån halvtimme… timme? Jag vet inte hur lång tid det går, mobilen ligger i väskan och är på flightmode.

Efter att ha mumsat i oss vår medhavda pastasallad med pesto och efter en stund uppe i värmen så är det dags för nästa dopp. Jag simmar omkring och Kenny får i uppdrag att ta några bilder och filma lite. Annars sitter han mest på stranden och gör ingenting.

Jag kommer bara upp när det blir för kallt och jag behöver värma mig igen. Efter andra doppet så kommer jag dessutom på att jag ju faktiskt tog med mig kaffe! Det smakar gudomligt gott, tänker jag, när jag sitter där på stranden och blickar ut över den rosafärgade himlen.

Vi bestämmer oss för att stanna för att njuta av solnedgången, den är alltid vacker över den vilda Vättern som är ganska lugn just denna kväll. När skymningen kommer så traskar vi upp mot parkeringen och bilen och mot den timmes långa färden hem.

Jag vill knappt nämna att backen från stranden till parkeringen var jobbig att ta sig upp för, lite halvt nedkyld som jag var, eller att det mot slutet av kvällen var fullt av små knott där. Eller att pastasalladen inte riktigt mättade så mycket som jag hade hoppats, eller att jag borde ha tagit med mer varm dryck. Sånt förstör ju min bild av den magiska septemberdagen. Och när allt kommer till kritan är det ändå inte dom sakerna som jag vill minnas så de förtränger jag helt utan att ens behöva försöka.

Men så är det väl med de flesta upplevelser, ingenting är kanske helt perfekt men det är alltid roligare att fokusera och minnas det bästa, istället för tvärtom.