Natten då älvorna dansade i dimman vid Kukkolaforsen

Det är svalt i luften, på gränsen till att vara kallt. Jag har alldeles för lite kläder på mig men jag orkar inte gå in och klä på mig, trots att jag sitter ute på balkongen och alltså bara har några steg att gå in till värmen och mina kläder. Men bruset från Kukkolaforsen är som förtrollande och jag vill inte missa en sekund.

Klockan är tre minuter över två. På natten.

Resten av världen har somnat men jag är klarvaken.

Min kamera står bredvid mig och arbetar på en timelapse. Min nyinköpta Thermacell MR300 får visa vad den går för och jag måste säga att den är bra. Mycket bättre än jag först trodde, men visst, några irriterande myggor lyckas ta sig förbi. Men det är inget som myggmedel inte kan lösa. Så är somrarna i norr, det är bara att vänja sig.

Och det gör jag, snabbare än jag vill. Det där olidligt jobbiga surrandet blir vardag och det dröjer inte alls länge innan jag knappt bryr mig om det längre.

Tidigare under kvällen så badade vi i Torneälven och värmde oss i bastun efteråt. Det blev två dopp – det första gick hur bra som helst men det kändes lite kallare under andra doppet och jag hade lite svårt för att ta det där sista klivet i och doppa mig. Kanske för att det hunnit bli sent och dagens värme redan hade börjat att försvinna.

Balkongen som jag sitter på tillhör ett fint hotellrum med utsikt över älven och Kukkolaforsen. Vi checkade in här på Kukkolaforsen igår och då var det Kenny som satt här ute hela kvällen men jag var alldeles för trött. Ikväll sitter jag här medan han sover.

Vem har sagt att man måste göra allting tillsammans även fast man reser tillsammans? Det går alldeles utmärkt att inte göra det.

Solen har sakta börjat att stiga upp, tillsammans med dimmorna som svävar omkring över vattnet och skogarna. Det kalla möter det varma. Älvens virvlande och dimmans dans. Fåglarna sjunger men resten av världen är tyst. Jag är helt själv här ute men känner mig inte ensam. Världen är så mycket vackrare under sommarnätterna.

Kraften i älven är förunderlig. Att vatten kan vara så vackert och fascinerande. Att virvlande vatten kan vara ännu vackrare. Och att fallande vatten kan vara så magiskt. Vatten alltså.

Egentligen så var jag trött ikväll också. Jag ville helst av allt somna redan vid 23-tiden men kämpade för att hålla mig vaken med hopp om att få en magisk natt med både dimma och soluppgång. Ibland så uppfylls önskningarna och jag fick precis det jag önskade mig.

Jag fantiserar lite om att kliva ned i det kalla vattnet åter igen. Det skulle vara så härligt att bada i dimman. Men dimman är som starkast längre ut i älven och dit kan jag inte simma. Om jag skulle göra det så kanske jag skulle färdas med älven till havet. Det vill jag inte så jag nöjer mig med att promenera ned till strandkanten för att njuta av utsikten där samtidigt som tankarna sprids åt alla möjliga olika håll. Det är svårt att inte tänka när det är tyst runt omkring.

När jag planerade inför den här vistelsen så hade jag en lista på så många platser jag ville fotografera. Så många platser. Men när jag sitter här så undrar jag varför jag ständigt rycks med i den där stressen att vilja hinna se allt och fota allt. Fast jag egentligen känner att jag inte alltid orkar.

När jag är här ute i natten kommer jag på mig själv att tänka att det här är ju precis allt jag vill ha. Det här är allt som jag behöver just nu. Tysta andetag, magisk dimma, en soluppgång i pastellfärger och det stilla lugnet. Jag vet att jag kommer att sova gott efter den här natten och jag vet att jag kommer minnas den här natten länge.

När jag står där vid vattnet och fotograferar så tycker jag att jag hör röster ibland. Barnröster som skrattar och som pratar. Inte nära, men heller inte så långt bort. Jag har svårt att placera rösterna. När jag sen börjar tänka efter så inser jag att det inte borde vara några barn ute vid den här tiden.

Är det dimman som talar eller är det bara jag som inbillar mig? En obehaglig känsla smyger sig på och jag väljer att gå in igen. Klockan är mitt i natten och jag borde sova för länge sen ändå.