En dagsvandring längs Grinnell Glacier Trail i Montana

Grinnell Glacier Trail står på schemat idag och vi börjar den skumpiga bilresan till Many Glacier tidigt på morgonen. Inte så tidigt som under gårdagens bilresa då vi jagade soluppgången, men ändå tidigt. Samtidigt så kom vi iväg alldeles för sent. Jag och pappa har nämligen skrivit upp oss på väntelistan för att få åka med båtarna som går över Swiftcurrent Lake och sedan även Lake Josephine. När man åker båt så sparar man in ungefär 2,7 km enkel väg och alltså ca 5,4 km totalt.

Den del av vandringen som går mellan Many Glacier Hotel och Lake Josephine är egentligen inte en krävande vandring. Du går längs Swiftcurrent Lake och Lake Josephine. Vandringen ska faktiskt vara rätt vacker och det är den också enligt grabbarna som inte ville spendera 33,24 dollar (eller ca 325 svenska kronor) på att åka båt. Men eftersom jag och pappa vill åka så behöver vi också vara på plats en stund innan avgångstiden för båten, för att se om vi fick en plats eller inte.

Vi parkerar på den ganska stora parkeringen bakom hotellet och får tag på den sista platsen för en stor husbil som våran. Också en bra anledning att komma dit tidigt. Jag byter snabbt om till vandringskläder och slänger ned det sista i min ryggsäck. Skyndar mig genom hotellet och nedför trappan till baksidan av hotellet. Kenny är några steg före mig och pappa är några steg bakom.

Jag vill mest åka båt för att det också ska vara en fin upplevelse i Glacier. Och för att jag vet att benen förmodligen kommer att vara trötta på eftermiddagen när det är dags att vandra tillbaka. Det kommer nämligen att bli några höjdmeter den där dagen. Egentligen skulle vi ha gjort denna vandring redan under gårdagen, men på grund av de där trötta benen så blev det en spontan dagsutflykt till Kanada istället.

Vi kommer dit precis när de ropar upp mitt namn. Vi har fått de två sista platserna på båten!

Vi glider fram över Swiftcurrent Lake och Lake Josephine

Under båtresorna så får vi sällskap av en Park Ranger. Jag minns inte hennes namn, men hon berättar om olika platser i Glacier National Park. Pekar ut ett av de stora vattenfallen vars vatten faller ned längs berget och berättar att det endast syns i början av sommaren. När säsongen är slut så har det oftast hunnit torka ut. Och kanske det viktigaste av allt, hon förklarar hur vi ska bete oss ifall vi får syn på en björn.

Hon berättar också att vandringsleden till Grinnell Glacier inte är helt öppen än. Det ska vara möjligt att gå en bit mot den, men sen ska det tydligen vara för mycket snö för att man ska kunna ta sig vidare hela vägen på ett säkert sätt. Det gör ingenting tänker jag. Mitt mål för dagen är att ta mig till en plats där jag kan se Grinnell Lake från ovan. Jag vill så gärna se utsikten över sjön och bergen precis så som jag har sett på bilder. Är nöjd bara jag får göra det.

Jag lyssnar noga samtidigt som jag försöker fotografera litegrann. Översätter lite då och då till pappa som inte alltid hänger med i engelskan så bra. Vi har snart tagit oss över Swiftcurrent Lake och det är dags att kliva av båten. Mellan de två sjöarna är det en kort promenad på några hundra meter. Först uppför en kulle och sedan nedför.

Vi går i ganska rask takt och det känns i benen. Vi är dock bland de första av att kliva på nästa båt som ska ta oss över Lake Josephine och får välja fritt bland alla platserna. Det dröjer en liten stund innan alla har kommit fram till båten, men det gör inget. Vi blickar ut över sjön och bergen och minutrarna passerar ändå väldigt snabbt. Vi har inte bråttom.

Det blåser lite grann när vi börjar att glida ut från stranden och över sjön. Några minuter senare så har vi tagit oss över även denna sjö. Vi är framme och det är snart dags att börja vandra.

Rangerledd vandring till Grinnell Lake

Park Rangern ska leda en vandring till Grinnell Lake. När vi kliver av båten vid slutet av Lake Josephine så samlar hon ihop hela gruppen och berättar lite mer om vandringen. Alla är välkomna att följa med. När jag hör henne prata så blir jag sugen på att följa med. Fast vi skulle inte hinna. Vi ska ju möta de andra snart. Vi lämnar istället gruppen och börjar gå.

Grinnell Lake är döpt efter George Bird Grinnell och sjön har en härlig turkost utseende på grund av bergsmjölet (silt) som transporteras till sjön från Grinnell Glacier. Det är ca 5,1 km till Grinnell Lake från Many Glacier alternativt 2,4 km från Lake Josephine Boat Dock.

Snart viker vi av vandringsleden som går till Grinnell Lake och börjar gå längs Grinnell Glacier Trail. Vi är helt plötsligt helt ensamma. Det verkar som att resten av gruppen från båtturen valt att gå till Grinnell Lake. Vandringsleden mot Grinnell Glacier från Lake Josephine är ganska platt i början. Det går enkelt att gå. Först genom skog och sen blir det mer öppet.

Vi pratar ganska högt medan vi går. Så att alla eventuella björnar ska höra oss. Vi har med björnspray men vill ju helst inte behöva använda det. När vi kommer till en bro så stannar vi en stund. Spanar ut över sjön och sen in mot skogen åt andra hållet. Inga björnar eller andra djur.

Vi fortsätter att gå. Det börjar gå mer uppför nu. Det känns lite i benen men det går bra. Vi tar många korta pauser för att hämta andan. Luften är frisk och doftar av skog. Det är en härlig dag.

Vi börjar vandringen mot Grinnell Glacier Overlook

Nu börjar det att gå mer uppför. När vi har tagit oss en bit ovan trädgränsen så kan vi se ut över Lake Josephine och bergen igen. Vi kan också se bron vi alldeles nyss stod på. Vi funderar lite på vart de andra kan vara. Hur långt de har kommit. Eftersom vi hade så bråttom med båten så hann vi inte riktigt prata om vart vi skulle mötas.

Det visar sig att de andra fyra har haft samma tankar som vi. Efter att vi åkt iväg med båten så kom Kenny på att jag aldrig sagt vad vandringsleden vi ska gå heter. Jag hade dock skrivit ned det i vårat resedokument som låg kvar i husbilen. Men de hade inte tänkt på att kolla där. Istället hade de frågat sig fram eftersom de i alla fall visste att vi skulle ta oss upp mot en glaciär.

De hade också fått höra att det fanns en hel del snö längs den sista biten av vandringsleden, men att det kan gå att ta sig fram ändå. Dock så är det ju på egen risk. Fast så är det ju med allt här.

Allting är på egen risk.

Vi får syn på grabbarna som står där på bron

När vi står där, nästan på toppen av den första och värsta stigningen, så ser jag några små människor på bron där vi nyss stod. Undrar om det är grabbarna. Jag tar en bild med kameran och zoomar in för att se bättre. Det ser ut som deras kläder så jag ropar. De kollar upp och svarar. Jag hade sett rätt. Vi väntar in grabbarna och sen delar vi upp oss igen.

Jimmy, Anton och Tony tar täten i lite raskare takt medan jag, Kenny och pappa går lite saktare. Kenny är höjdrädd och vandringsleden går delvis längs kanten av berget så att gå snabbt tycker han inte känns bra. Så vi tar det lugnt.

Det dröjer inte länge tills vi får syn på Grinnell Lake. Inramad av träden och med bergen som en vacker bakgrund så glittrar sjön i solens strålar. Den är precis lika vacker som jag har föreställt mig.

Med sitt turkosa vatten så är det lockande att hoppa i. Men det är långt dit så vi får nöja oss med att njuta av utsikten medan vi fortsätter att gå.

Vi promenerar sakta uppför tills vi kommer till en bra utsiktsplats över Grinnell Lake. Sjön glittrar fortfarande under solskenet. Det är några mörka moln på himlen som täcker solen lite då och då. När solen inte lyser på sjön så blir den mörkare och mindre turkos. Jag jublar tyst inombords varje gång solen kommer fram igen. Det är så vackert här.

Lunchpaus tillsammans med Piff och Puff

Vi äter vi vår medhavda lunch, mackor och kallt vatten. Lite nötter och chips har vi också fått med oss. Vi får syn på några chipmunks (jordekorre) som förmodligen har hört oss prassla. De kikar nyfiket fram och kommer nära. Vill gärna ha våran mat, men vi kämpar emot. Man ska inte mata några djur i nationalparken, det står så på massor av skyltar. Det verkar dock som att det ändå finns smulor lite här och där. Förmodligen så är vi varken de första eller sista som sitter här.

Efter ett tag undrar vi hur långt de andra har tagit sig. Hur mycket snö var det egentligen där framme och kunde de ta sig förbi? Ju längre vi väntar där, desto mer säkra blir vi på att de förmodligen har valt försöka ta sig fram hela vägen fram till glaciären.

Jag vet inte riktigt hur länge vi sitter där. Småätandes på chips när mackorna tagit slut. Njuter av utsikten över den turkosa sjön och de gröna träden. Blickar bort mot vattenfallen som vi skymtar borta i horisonten och på bergen som vi är omringade av.

Vi turas om att gissa hur långt det egentligen är till glaciären som vi kan skymta långt bort på berget.

Undrar om det är det som är Grinnell Glacier, eller något helt annat. Det visar sig inte vara Grinnell Glacier, den ser man inte från där vi sitter. Men det vet vi inte förrän de andra är tillbaka en stund senare. En bra stund senare. Vi har alla med oss våra mobiler men det hjälper ju inte eftersom det inte finns någon täckning här ute i det vilda Glacier.

“There is nothing so American as our national parks…. The fundamental idea behind the parks…is that the country belongs to the people, that it is in process of making for the enrichment of the lives of all of us.”

~ Franklin D. Roosevelt

Några hundra bilder senare

Jag vet inte hur många bilder jag har fotograferat men jag tar några till. Tänker att det gör inget för det är ju så vackert. Jag kan rensa bort alla dubbletter och de dåliga bilderna sen. Försöker fånga de söta chipmunksen (chipmunkarna?) medan de springer omkring runt oss. På ungefär hälften av bilderna så hamnar fokus fel men jag raderar inga bilder förrän jag kommer hem.

Kenny får också agera fotograf och tar några bilder på mig. Jag blir aldrig nöjd och blir lite irriterad. Egentligen inte på honom, utan på mig själv att jag inte tog med stativet. För det är alltid lättare att få bilder jag är nöjd med när jag har stativ än när någon annan fotograferar åt mig. Oftast så är det vinkeln som blir helt fel oavsett hur många gånger jag visar exakt hur jag vill ha bilden. Jag tänker att nästa gång, då ska jag inte lämna stativet i bilen hur jobbigt det än är att bära på det.

Jag låter också kameran vila. Njuter av stunden. Sitter där på stenarna och blickar ut över Glacier. Tänk att lite skog och några berg kan vara så otroligt vackra. Och lägg till en turkos sjö på det och det blir helt magiskt vackert. Naturen alltså.

Är glad över att vi inte har någon mobiltäckning för då kan jag inte slösurfa på internet, kolla någon inkorg eller scrolla på Instagram. Jag kan inte ens ladda upp en bild där själv även fast jag vill. Det är också det enda jag vill göra med mobilen. Att hålla koll på inkorgen glömmer jag av även fast jag har täckning. Det brukar bli så när jag reser. Det finns så mycket annat som är viktigare just då.

Fler vandringsleder med utgångspunkt vid Many Glacier

Det finns 248 kilometer av vandringsleder i Glacier National Park som bara väntar på att bli upptäckta. När jag började göra min research om parken så var det tre vandringsleder med början i Many Glacier som stod ut. Om vi hade haft mer tid så hade jag velat gå längs alla tre.

• Grinnell Glacier
  Ca 12 km tur och retur – ganska ansträngande vandring.
• Iceberg Lake
  Ca 15,5 km tur och retur – ganska ansträngande vandring.
• Cracker Lake
  Ca 20 km tur och retur – ganska ansträngande vandring.

Även om jag mer än gärna hade stannat minst en månad i Montana så fanns det många andra platser som bara väntade på att få ett besöka av oss under vår roadtrip. Vi ville också ha en blandning av natur och städer så att alla skulle känna sig nöjda med resan.

En dag ska jag återvända. När det blir, det vet jag inte än. Förmodligen inte inom den närmsta framtiden. Men en dag ska jag återvända. Då ska jag vandra mer i Glacier och se alla de där vackra turkosa sjöarna. Släpa med tältet och övernatta vid Cracker Lake, kanske doppa mig i det iskalla glaciärvattnet i Iceberg Lake och vandra hela vägen fram till Grinnell Glacier.

Kan man tröttna på en vacker utsikt?

Jag vet inte riktigt hur länge vi väntar på att de andra ska komma tillbaka från Grinnell Glacier. Ganska länge. Jag hinner bli lite uttråkad och trött på att bara sitta och titta på utsikten. Det är lika vackert som för tio minuter sen, men ibland så kan man faktiskt få för mycket av det goda. Bli rastlös.

Så jag varvar det med att hitta nya saker att fotografera. Ställer upp mina små gubbar som har fått följa med; Yoda, Mulder och Scully. Fotografera nya chipmunks och små djur som dyker upp.

Både Kenny och pappa får ställa upp och promenera fram och tillbaka så att jag ska kunna ta några vandringsbilder på dom. Vi har med oss en kikare och pappa spanar runt med den. Hoppas att vi ska få syn på något djur som är större än våra chipmunk-kompisar. Det får vi inte.

Jag vill ju så gärna se en björn

Jag börjar ångra att vi inte också fortsatte en liten bit till. Så jag går iväg en liten stund själv. Vågar dock inte gå allt för långt bort från de andra, tänk om jag får syn på en björn i all min ensamhet?

Jag vill ju så gärna se björn men inte på så nära håll. Det här ska också vara ett område där björnar gillar att hålla till vid. De kanske också gillar utsikten.

Vid det här laget så har jag också hunnit tänka att jag verkligen ångrade att jag inte tog med stativet. Då hade jag kunnat sysselsätta mig med att göra timelapse över bergen och molnen som svävar förbi. Det hade varit fint. Att jag inte tänkte på det på morgonen. Då tänkte jag nog mest på att inte packa med onödiga saker. Jag får göra en timelapse nästa gång.

Sen helt plötsligt så får pappa syn på grabbarna med kikaren när de kommer gåendes. Det första som de säger är att Kenny aldrig hade klarat av att gå den sista biten med sin höjdrädsla.

Vid stället där vandringsleden var avspärrad med varningar så hade de mött några som var på väg tillbaka från Grinnell Glacier. De hade sagt att de måste fortsätta den sista biten. Att det är värt det. Så, de fortsatte.

De berättar att det var en hel del snö som de var tvungna att ta sig fram över och att det var lite tekniskt svårt ibland. Men det gick bra, de kom fram till Grinnell Glacier. Till och med Tony som gick i vandringssandaler.

Eftersom jag inte har några bilder från den andra delen av vandringen eller från Grinnell Glacier så har jag fått låna bilder från Jimmy och Tony.

Vi vandrar tillbaka mot Lake Josephine

Efter lite mer fotografering av chipmunksen så börjar vi vandra tillbaka. Vi försöker att gå lite snabbare nu och det blir inte några längre stopp. Nu går det ju mest nedför också.

Den sista båten för dagen ska lämna Lake Josephine Boat Dock vid kvart över fem och vi vill försöka hinna dit innan dess. Det är aldrig någon garanti att man kommer med båten härifrån även fast man har biljett som jag och pappa har. Det beror på hur många som vill åka tur och retur. Alltså, bara åka på en sightseeingrunda utan att kliva av och vandra.

Men på några av avgångarna så har de så att båten kommer tillbaka om det är så att alla inte fick plats på första rundan. Så är det med den sista båten för dagen. Men det gäller ju ändå att vara på plats vid avgångstiden för annars vet de ju inte om att det finns fler som vill åka tillbaka.

Skulle man missa sista båten tillbaka så är det inte värre än att man får promenera de sista fyra kilometrarna. Den biten är inte så anstängande heller, utan det är mestadels platt vandring.

Vi hinner fram med en stund till godo och även fast det är ganska många som vill åka tillbaka så får vi plats allihopa. Vi åker först över Lake Josephine, vandrar upp och ned för samma kulle som på morgonen, sen båt över Swiftcurrent Lake igen och sen är vi tillbaka vid Many Glacier Hotel.

Trötta ben men glada i själen

När vi åter igen har mött upp varandra efter båtresan respektive vandringen så går vi tillbaka till husbilen. Jag gör ett kort stopp vid souvenirbutiken och köper klistermärke, vykort och en pin att ta hem som minne. Skulle egentligen vilja köpa så mycket mer men behärskar mig.

Jimmy hade hittat en restaurang på Google Maps som han tyckte såg bra ut. Han ville att vi skulle äta där så vi styrde husbilen mot Johnson’s Restaurant i St. Mary. Vi har tur och får ett bord direkt när vi kommer dit. Många efter oss har inte samma tur utan får vänta länge.

Här blir vi serverad hembakat bröd som förrätt tillsammans med världens godaste hemmagjorda soppa som inte har något namn. Måltiderna serveras “family style” vilket betyder att alla får in sin huvudrätt på egen tallrik, men alla tillbehör kommer i stora serveringsskålar.

Brödreceptet är skapat av grundaren Lester R. Johnson för ett sekel sedan. Det tar över tre timmar innan brödet är klart att ätas och kanske är det därför som vi inte kan sluta äta det. Eller så är vi bara otroligt hungriga efter att ha varit ute i den friska luften från tidig morgon till tidig kväll?

När det är dags att välja efterrätt så vill vi alla ha deras hemmagjorda huckleberry pie. Men den är redan slut får vi veta. Den trevliga tjejen som serverar oss rabblar upp våra alternativ och vi väljer nån fudge. Den smakar också väldigt gott och vi är glada att vi inte beställde in varsin för det hade vi aldrig orkat äta upp själva. För som det mesta i USA så är även efterrätten storlek gigantisk.

Jag och pappa är överens om att soppan verkligen var världens godaste så vi beställer in en stor portion to go. Vi har ju micro i husbilen och soppa till lunch dagen därpå låter inte fy skam.

Vi rullar vidare mot solnedgången och West Glacier

Nöjda, belåtna och mätta så sätter vi oss i husbilen igen.

Den här natten har vi ingen camping förbokad. Så innan vi åker iväg ringer Kenny till några olika campingar som jag letar fram via appen RV Parky. På det fjärde stället får vi napp, Glacier Haven RV and Campground. Det ska ta oss ungefär två timmar att köra dit. Vi måste åka en omväg längs Highway 2 eftersom vår långa husbil inte får köra Going-to-the-Sun Road.

Two roads diverged in a wood, and I took the one less traveled by, and that has made all the difference.

~ Robert Frost

Med campingen bokad och klar så rullar vi vidare mot solnedgången och West Glacier.

Vi åker genom det vackra landskapet i norra Montana och förundras över att till och med slätterna är så mycket större här än hemma. Även fast det kanske egentligen inte alls är så konstigt. Vi passerar stora åkrar där kossor betar och hästarna springer omkring. Marker så stora att vi inte ens kan skymta de tillhörande husen, om det ens finns några.

Montana är den fjärde största delstaten i USA samtidigt som den har den tredje lägsta befolkningstätheten. Ekonomin här är främst baserad på jordbruk, skogsbruk och gruvindustri. Men även Glacier National Park är en stor bidragare till delstatens ekonomi och det är kanske inte så konstigt så vackert som det är här.

Vid 22-tiden så rullar vi in på campingen. Vi möts av ägaren som guidar oss till vår plats. Vi bor granne med servicehuset och ett tågspår. Vi får veta att vi inte bör lämna husbilen utan björnspray då även detta är ett område som björnarna gillar. Pappa som brukar vilja ta ett kvällsbloss är inte alls lika sugen på att ta sin promenad själv, utan han håller sig i närheten av husbilen och oss andra.

På natten så vaknar jag av att godståget passerar men somnar om ganska snart igen.