Vintern är här för att stanna

De senaste två veckorna har varit helt fantastiska, med kyla och massor av snö. Okej, jag är inte alltid så förtjust i kylan men ni vet väl vad de säger? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Så med underställ, extra strumpor och en varm och mysig halsduk så biter inte ens de iskalla vindarna.

Igår så åkte vi ut till Råssnäsudden för att jag skulle fotografera lite. Jag blev helt lyrisk över den vackra spegelblanka isen som hade lagt sig över Vättern. Helt magiskt! Vi tog några stapplande steg ut och gick en bit ut. Plötsligt så hör jag hur det börjar låta lite svagt. Helt normalt, tänker jag.

Kenny fortsätter ut en bit till, sen in på land igen och jag fortsätter att fotografera.

Jag är kanske tjugo meter från land och har tagit de bilder jag vill ha. Det är dags att gå in mot land igen. Det knakar lite mer. Och mer. Hjärtat börjar att slå lite snabbare. Och snabbare. Sen hör jag det. Jag har aldrig hört en is låta så förut och då är jag ändå uppvuxen i norra Sverige. Hjärtat dunkar under alla lager av kläder.

Jag känner mig lite rädd. Jag vill inte att isen ska brista så att jag faller ned i det iskalla vattnet. Jag hinner tänka vad jag ska göra av kameran ifall det sker men kommer inte fram till någon bra lösning. Jag går sakta in mot land och hoppas på det bästa.

När jag når land så kan jag andas ut. Isen brast inte och förmodligen så hade den inte gjort det heller. Men den skulle kunna ha gjort det. Jag håller mig mestadels på land resten av tiden och fotograferar istället de som åker skridskor långt där ute. Och Kenny som ställer sig en liten bit från strandkanten så att jag ska kunna fånga honom på bild.