Att våga stanna upp och reflektera
Har du varit med om att du har läst ord som träffar rakt in i hjärtat?
“Att våga trycka på paus är en av det mest viktiga man kan göra.
Att stanna upp. Tänka. Reflektera. Och att få lusten att återvända. Kanske för det man gör just nu, eller för något helt nytt. Att tappa fotfästet kan innebära att man tappar lite av sin identitet, men samtidigt gör det en starkare och mer trygg i de beslut som föds därefter.
För egen del är det viktigt att få längta. Efter resor. Ny mat. Nya upplevelser. Nya möten. Och än mer viktigt är det att våga lära känna mig själv. Den jag är på riktigt, bortom sociala medier, och annat.
Att bara vara har blivit mitt mantra på senare år, och lusten att skapa föds ur att göra ingenting mellan varven. Så, glöm inte att vara du. Andas. Läs. Ta en promenad. Och strunt i alla måsten.” – Annelie Johansson
Jag kan känna igen mig så mycket i det Annelie skriver. Jag har kanske inte tappat fotfästet helt, men jag slutade att längta. Efter resor, upplevelser och allt det där som jag borde längta efter. Och när jag inte längre hade allt det så blev jag osäker på vem jag var, och vad mitt syfte var.
Och jag blev trött. Riktigt trött på att uppleva och på att ständigt planera inför nästa resa. Det var ju inte riktigt så det skulle bli, men det blev så där ett tag.
Efter att ha läst det Annelie skrev så skickade jag iallafall iväg ett mail till henne. Jag ville fråga om jag fick publicera det på min blogg. Hon skrev texten som en kommentar på ett inlägg hos Katarina (Äntligen vilse). Katarinas inlägg handlade om att ständigt vara på resande fot, att ständigt ha nya resplaner och om att bara stanna upp ibland. Något som jag själv har funderat så otroligt mycket över under det senaste året. Funderingar som jag aldrig verkar bli riktigt klar med.
Att skriva en reseblogg, utan att ständigt vara på resande fot?
Om jag tänker tillbaka på 2015, 2016 och 2017 så var jag iväg på så många olika resor runt om i världen. Om jag tänker tillbaka på 2018 så var jag mest hemma. Visst, jag var iväg på några resor men det var ingenting alls om jag jämför med tidigare år. Men varför ska jag ens jämföra?
Resande är så mycket mer än att sätta sig på ett flygplan och åka kors och tvärs över kontinenten.
Resande är också att upptäcka det som finns hemma. Något som jag länge har sagt att jag ska bli bättre på och det har jag blivit. Under förra sommaren så vandrade jag visserligen i Österrike och upptäckte mer av England, men jag roadtrippade även upp till Lappland via Vildmarksvägen och jag upptäckte mer av både Sverige och Norge. Både platser som jag varit på tidigare men även många nya platser.
Och jag kanske behöver försöka sluta upp med att jämföra resor. Jag behöver sluta tänka på allt jag vill se och istället fokusera på det som jag faktiskt ser, här och nu. Det kanske är det här som kallas FOMO?
FOMO = Fear Of Missing Out
Jag är den som alltid säger ja till saker, utan att jag ibland ens hinner fundera över det. Det har jag ångrat många gånger, men jag är samtidigt också tacksam för allt jag fått uppleva på grund av det.
Jag ångrar inte någon av mina resor, men jag ångrar att jag ibland försöker klämma in alldeles för mycket. Att jag liksom inte kan nöja mig med en sak utan måste göra tio. Men hur slutar jag med det? Hur ska jag sluta vilja uppleva så mycket som möjligt? Varför räcker inte tiden alltid till?
Under vår kommande roadtrip i USA så har jag försökt att begränsa mig. Jag har planerat in många upplevelser och platser, men jag har också planerat in dagar som i princip är helt tomma. Dagar där vi faktiskt kan vara spontana och göra precis vad vi känner för just då, eller inte göra någonting alls. Några dagar kommer att bestå av många mil, men för att kompensera så kan vi istället stanna lite längre på platsen vi sträckkört till. Jag tror det blir bra. Jag hoppas det.
Vi får se hur det blev efter resan.
Att resa långsamt och med tid för reflektion på plats
Och vet du vad alla timmar och sekunder av funderade har resulterat i? Att jag har insett att det sätt jag rest på under några år inte är det sätt som jag vill fortsätta att resa på. Det var nog aldrig riktigt så jag ville resa. Att ständigt upptäcka nya platser. Du vet, det här med FOMO…
Det är en balansgång.
Jag kommer nog aldrig att sluta vilja se allt och uppleva allt. Jag kommer nog aldrig att sluta vilja maxa min tid för att hinna med så mycket som möjligt. Men jag kan försöka att tvinga mig själv till att göra precis det, tvinga mig själv till att inte alltid försöka hinna med allting som finns att göra.
Ta bort alla måsten och kanske bara bestämma en eller två saker som jag vill uppleva under en resa. Där allt utöver det är en bonus. För de bästa upplevelserna är ju när det inte finns någon stress och då jag verkligen känner att jag hinner med.
Jag vill kunna reflektera över allting som jag upplever på plats, inte bara bakom datorskärmen när jag försöker skynda mig att redigera bilder och skriva inlägg.
Längta ibland kan vara bra! Jag gillar framför allt att få den där “längta efter äventyr”-känslan. Den får jag främst när vi ska på roadtrips och allt inte är exakt planerat. Vår kommande resa till Estland är typiskt en sån resa och jag börjar få den där reslängtan som jag verkligen gillar (men inte alltid får på samma sätt). Att stanna upp och ta det lugnt och reflektera har vi (tyvärr) haft ont om tid till. Eftersom vi minskat våra trygga inkomster drastiskt blir det lite “jobba för överlevnad” 😉 Önskar er en superfin resa i USA!
Det kan det verkligen vara. Så roligt att höra att du börjat få den känslan inför resan till Estland. Eller ja, fick kanske jag ska skriva då ni redan har varit där tror jag. Jag har inte riktigt haft tid att läsa så många bloggar under resan så har massor att ta igen nu under hösten.
Jag förstår också att det inte alltid finns tid till att stanna upp, ta det lugnt och reflektera när man behöver få in en inkomst. Jag har ju lite samma dilemma där faktiskt. Men vi får göra så gott vi kan!
Så klart mycket igenkänning på det här. Tror du och jag också pratade lite om det här. Jag tog samma beslut som du redan 2017 inför 2018. Tacka nej till mer för att hinna landa och längta mellan resorna. Och eftersom både du och jag gör så himla kompakta inlägg med mycket bild och text, hamnar man snabbt efter och blir stressad. Önskar man var bättre på korta inlägg :). Ha nu en fin resa <3. Kanske boka en träff i höst :). Utan måsten, bara promenader.
Jag har också för mig att vi pratade om det för länge sen. Jag önskar ibland också att jag var bättre på att snabba uppdateringar – alltså mer spontana och kortare uppdateringar. Problemet för mig med sådana uppdateringar är att det aldrig egentligen går snabbt och det är mycket på grund av att jag alltid måste föra över bilder och sen börja redigera innan jag kan publicera något. Och när jag väl sitter där och redigerar så blir det aldrig “bara” några bilder och så fastnar jag där. Det är väl bra att jag åtminstone är medveten om vart problemet ligger, haha. Fast det är också lätt att säga nu när jag sitter hemma och har tid, det är svårare när man är iväg på en resa och känner stressen över att inte hinna uppdatera och göra allt det där andra man så gärna vill hinna med.
En träff i höst med bara promenader låter härligt!