Bergsvandring, Rolls Royce & Wienerschnitzel i Dornbirn, Vorarlberg

Vi landar i Zurich strax efter 22-tiden på fredagskvällen och efter att ha väntat på resväskan som var en av de första på bandet så promenerar vi igenom hela flygplatsen för att komma till biluthyrningskontoret där Alamo har sin disk. Där hämtar vi ut nyckeln och kör iväg med en Ford Fiesta… fast först så råkar vi ut för ett oväntat (dyrt) problem.

Kenny står nämligen som förare på bilen och därför var han även tvungen att ha med sig ett kreditkort. Problemet? Hans kreditkort låg hemma i hallen. Duger ett vanligt bankkort? Nej. Duger ett kreditkort i mitt namn? Nej. Kreditkortet måste vara utställt i förarens namn. Det är inte första gången vi hyr bil utomlands och vi vet ju om detta egentligen. Men ibland blir det bara fel ändå.

Ganska snabbt inser vi att vi bara har ett val och det är att ändra så att jag står som förare för då duger mitt kreditkort och sen lägga till Kenny som extra förare. Vi hade kunnat spara in kostnaden för extra förare genom att jag bara kör bilen men tanken var ju att Kenny skulle köra mest. Ca 700 kronor extra gick det på. Note to self: dubbelkolla alltid att den som ska köra bilen har ett kreditkort med sig i sitt egna namn!

Vår första destination var Hotel Katharinenhof i Dornbirn, ca 1,5 timmes bilresa från flygplatsen. Trots att vi båda var trötta så gick resan bra och snabbt. Fast klockan hann bli närmare 2 på natten innan vi äntligen kunde somna. Sängarna var bra och kuddarna toppenbra! Det blev inte många timmars sömn innan vi helt plötsligt satt nere i hotellets lobby för ett snabbt möte med min kontaktperson som jag planerat denna resa tillsammans med. Sen efter det så var det frukostdags innan vi begav oss mot Karren, ett berg som ligger i utkanten av Dornbirn.

Upp till toppen av Karren mountain

Vi tar linbanan upp på toppen av berget som är 976 meter högt. Kenny gillar inte alls färden upp och försöker att hålla blicken på linbanans golv medan jag försöker att ta in omgivningarna. Vi har strålande sol och det är riktigt varmt. Vi stiger ut ur kabinen och möts av en hisnande utsikt. Kenny håller sig så långt bort från kanten som det bara går medan jag går fram och ställer mig vid glaset som hindrar mig från att ramla ned.

Här uppe på toppen så kan man se hela Rhine Valley och under klara dagar, även hela vägen till Schweiz och Tyskland. Vi stannar uppe vid toppen en stund, tar lite bilder, fyller på vattenflaskan och börjar sedan vår vandring som ska ta oss hela vägen ned till Gütle.

Vandringen klassas som lätt och jag måste hålla med om att den var relativt enkel. Det fanns vissa partier som gick rakt igenom skogen på mindre stigar och där var det massa grenar och bråte i vägen, men har man bara koll på marken så är det inga problem. Mestadels så går ledens längs en grusväg. Det som däremot är jobbigt är att det går nedåt hela tiden.

Läs mer: Linbana till toppen av Karren

Trötta ben och nedförsbacke så långt ögat såg

När vi kommer ned till Staufensee så börjar det bli mer rakt på vägen och det känns skönt för trötta ben. Vi stannar till vid sjön och vilar lite innan vi fortsätter vidare mot Rappenlochschlucht som är en ravin. Här går leden på spångar utbyggda längs bergsväggarna. Vid det här laget så trodde vi att vi inte skulle gå så mycket mer nedåt, eller uppåt men det visar sig att vi hade fel. Först väntar en jobbig trappa upp och efter en stund på mer spång så kommer vi till den otroligt jobbiga trappan nedåt. Med korta ben så fick jag aldrig något flyt i mina steg.

Vi fortsätter att gå förbi ravinen och några vattenfall innan vi når Rappenlochstadl som är ett café/restaurang. Där beställer vi in iskall dryck och sätter oss vid ett bord. Äntligen nere! Jag tänker alltid att det ska vara så mycket enklare att gå nedför, än uppåt. Men när det väl kommer till kritan så kan det vara bra mycket jobbigare att gå nedför.

Under dagen så kommer jag fram till insikten att jag nog är en utsiktsvandrare. Jag vill gärna ha en fin utsikt att se på när jag vandrar. Visst kan det vara häftigt att gå i urskog, björkskog och annan skog, men det jag gillar mest är när jag är högt uppe med en svindlande utsikt som aldrig tar slut och som får mig att tappa andan.

Rolls Royce – The World’s Finest Museum

Efter en stunds vila så lämnar vi vår skuggiga plats vid uteserveringen och går till Rolls Royce museumet. Där ska vi möta Wolfgang som ska guida oss på engelska men när vi kommer dit så är han inte där. Det hade blivit någon miss i kommunikationen så han trodde att vi skulle komma på förmiddagen och inte eftermiddagen. Vi väntar en stund med ytterligare varsin iskall dricka och det dröjer inte alls länge innan han dyker upp.

Wolfgang berättar historier om de olika modellerna av Rolls Royce som finns i museet. Egentligen så finns det många fler bilar här än de som finns i den lokal som vi befinner oss i. Men museet har valt att endast visa upp några stycken åt gången – för att annars har de ingenting att visa upp för återkommande besökare. Genom att göra på detta vis så kan du besöka museet en gång om året och se nya bilar varje år.

Vi får bland annat se en Phantom 1 som tillhörde en man som använde bilen till att åka på inköpsresor till bland annat Italien. Han köpte in guld och diamanter där för att sälja dessa i hemlandet England. Bilen var specialanpassad för detta ändamål och hade en inbyggd koffert i baksätet som bara gick att öppna från insidan.

För att kunna starta en Phantom 1 så måste du veva fem varv med en slags vev. Vi fick prova på. Hur det gick? Ett halvt varv klarade jag, så hade jag varit ägare till den bilen så hade den förmodligen stått still väldigt ofta… Det positiva var att man kunde veva den väldigt sakta – huvudsaken var att man vevade fem varm.

Vi fick också veta att Rolls Royce bilarna som tillverkades innan 1936 var specialanpassade efter bilens förare. Det gick nämligen inte att flytta sätena fram eller bak som det går att göra i dagens bilar. Av denna anledning så var det inte alltid som bilens ägare var densamma som bilens förare. Det var väldigt vanligt att man anställde en chaufför, ofta från Indien. En annan anledning till detta var att föraren av bilen var tvungen att åka till Derby i England för att gå en kurs på sex veckor för att lära sig hur man kör bilen.

Wolfgang berättar också att det är speciellt att köra en Rolls Royce.

If you are stressed, get in your Rolls Royce and everything is okay. If you are worried about money, get in your Rolls Royce and everything will feel okay. Whatever life throws at you. just get in your Rolls Royce and you will feel calm and relaxed. Driving a Rolls Royce is more than driving a car, it’s a way of life.

Rolls Royce grundades av Charles Stewart Rolls och Frederick Henry Royce. De ville skapa den “bästa bilen i världen”. Från början så producerades endast bilar, men från 1914 så utökade man verksamheten med flygplansmotorer och sedan även dieselmotorer, marinmotorer och propellrar. Det är dock biltillverkningen som Rolls Royce är mest kända för och Phantomodellerna är några av märkets mest kända bilmodeller.

På Wikipedia så står det att “Efter grundarens död 1933 ändrades färgen på den välkända logotypen med de dubbla “R” som pryder kylaren till svart istället för röd.” vilket är helt felaktigt enligt Wolfgang. Anledningen till färgbytet är inte helt känt, men han berättar för oss att färgen ändrades flera månader innan Charles Rolls dog i en flygolycka vid 32 års ålder.

Middag och vidare avfärd till Brand

Slutligen så är det dags för middag på Gasthof Gütle. Vi beställer in varsin Wienerschnitzel av kalv och får in varsin gigantportion med dubbla schnitzlar. Det känns helt omöjligt att äta upp allt, men helt plötsligt så är tallriken tom och den där efterrätten som jag tänkte beställa in får vänta till en annan dag. Det enda som vi åt till lunch var några godisbitar så vi var rätt hungriga.

Nån timme senare så påbörjar vi bilresan mot Hotel Lün i Brand. En resa på ca 5,6 mil som tar oss drygt en timme att köra. Receptionen har stängt men efter ett samtal så får vi veta att vi bor på andra våningen i rum 10. Nyckeln ligger inne i rummet. Klockan är kvart i åtta och jag är så trött. Egentligen vill jag bara lägga mig i sängen och sova. Istället så påbörjar jag överföringen av dagens bilder från minneskortet till datorn. Medan datorn arbetar så ställer jag mig i duschen och sköljer bort dagens damm, medan Kenny går till restaurangen som ligger på andra sidan gatan och beställer in en välförtjänt öl.