En sommar i backspegeln

Jag försöker skriva klart ett inlägg om vår vistelse på Ice & Light Village i Kalix tidigare under sommaren. Tidigare. Under sommaren. Samtidigt som jag skriver orden så slår det mig att det inte stämmer längre. Det är inte sommar längre.

Jag blickar ut genom fönstret och utanför faller den första snön. Det är nollgradigt och vita fluffiga snöflingor yr sakta omkring i luften innan de faller ner till marken och smälter.

Dimman ligger tjock över sjön som jag knappt ser och bredvid mig så har jag ett portabelt element som surrar tyst och avger värme. Det är den enda värmekälla som jag har här vid min lilla arbetsplats, här i vår lilla stuga. Att reglera temperaturen är svårt, det är oftast antingen för varmt eller för kallt. Aldrig riktigt lagom.

När världen skiftar färg

Jag tycker om hösten. Jag tycker om alla årstider, men just nu tycker jag mest om hösten. På samma sätt som jag tycker mest om vintern under vintern, våren under våren, vårvintern under vårvintern och sommaren under sommaren. Men det är något speciellt med hösten. Jag tycker om lugnet som sänker sig över mig under hösten. När sommarens alla måsten försvinner sakta och det finns tid för att andas. När allting skiftar färg för en stund, bara för att dö ut efter ett tag.

Hösten är två världar som möts under en kort stund och säger hej innan de skiljs åt för evigt. Det händer varje år. Varje ny säsong. Något som dör ut samtidigt som något annat föds och börjar få liv i samma sekund. Ett kort möte som för att säga hej, nu är det din tur att leva, jag behöver vila.

På samma sätt så är det något inom mig som håller på att dö just nu, samtidigt som något annat börjar leva. Jag har inte haft så många måsten under sommaren. Har valt att inte ha det. Ändå har jag svårt att släppa den där känslan av att aldrig göra tillräckligt, att aldrig vara tillräckligt, eller räcka till. Den finns ständigt där, under sommarens ljusa dagar och under alla eviga nätter. Oavsett hur mycket, eller hur lite jag gör. Jag vet, det låter som en klyscha men har vi inte alla rätt att vara en klyscha ibland? Jag vet inte hur jag ska släppa rädslan av att inte duga som jag är.

Jag hade stora planer för den här sommaren. Den skulle bli så mycket mer än den blev. Alla nedskrivna planer bara försvann ut i tomma intet. Kanske var det meningen. Kanske var det exakt det som jag behövde just nu. Det som planerades glömdes av, samtidigt så har jag gjort mycket av sånt som aldrig planerades.

Är det det som kallas för livet?

What died didn’t stay dead, you’re alive

Jag tar på mig min gröna ullfleecejacka från Astrid Wild och kliver ut från värmen. Det är det varmaste plagg jag har packat ner och jag känner mig allt annat än förberedd för vinter och snö.

Vi blir kvar längre och längre här i norr varje sommar, men jag hade inte en tanke på att packa för höst när vi åkte där i slutet av juni. Det jag saknar allra mest när jag står där ute på ängen är ett par varma skor. Jag brukar inte vara så frusen av mig i vanliga fall, men då brukar jag också ha ett par bra skor på fötterna också. Någonstans i ett förråd här så har jag en påse med kvarlämnade kläder, men just nu har jag ingen nyckel dit. Jag hoppas det finns ett par varmare skor där.

Efter en stund utomhus så känner jag att det är bra. Det har blivit ett antal bilder. Vi springer in till värmen igen. Jag flyttar över alla bilder, blåser torrt håret och sen går vi ut igen nån timme senare. Jag har bytt de blöta skorna mot torra foppatofflor. Dom som jag har bott i under hela sommaren. Nu känns de väldigt kalla men de är allt jag har. Det är kallt men det går. Det går alltid.

Snön yr mer och marken skiftar från höst till vinter. Det blir kallare i luften och den första vintern är här. Vi får se hur länge den stannar. Trots brist på varma skor så är jag glad över att jag fick uppleva den första snön här innan vi sätter oss i bilen och styr söderut i slutet av månaden.