Padjelantaleden – Min första riktiga fjällvandring (del tre)

20 Comments

Lagom till att det är dags för nya äventyr i sommar-Sverige så passar jag på att publicera det tredje och sista inlägget från förra sommarens fjällvandring längs Padjelantaleden. Jag vet inte riktigt vad som hände där för det var meningen att det skulle publiceras redan i augusti förra året men tja, bättre sent än aldrig eller hur var det nu igen?

Under vår sista vandringsdag så promenerar vi från Treparksmötet tillbaka till Akkastugan där vi tänkt övernatta. Men för att slippa betala pengar för en tältplats vid själva stugan så väljer vi att istället promenera de sista två kilometrarna till stranden där M/S Storlule skulle hämta oss på morgonen.

Läs också: Min första riktiga fjällvandring (del ett) och Fjällvandring längs Padjelantaleden (del två)

För dig som gillar video så kan jag glädja dig med att det också finns en video från sista dagen.

Vi avslutar den andra kvällen med marshmallows i solnedgången. Mitt ute i tystnaden.
För att börja den nya dagen med blå himmel och ännu en vacker dag längs leden.
Nu har vi dock vänt om för att ta oss tillbaka till Ritsem.
Vi ska till början av den där blåa sjön som skymtas långt bort.
Även om våra fötter går längs exakt samma led så ger det en helt annan känsla av att gå åt andra hållet.
Vem behöver vandringsbyxor när det finns vandringskjol?
Sverigeflaggan skymas på en sten.
Finns det något godare än iskallt vatten från en jokk?
Och finns det något bättre än ett dopp i samma iskalla jokk under en riktigt varm dag? Det kan diskuteras, men det var skönt efteråt i alla fall!
Det är svårt att få nog av alla dessa vyer som naturen bjuder på.
I slutet av juli så frodas grönskan.
Här skulle jag kunna stanna länge.
På väg in i björkskogen.
Alla dessa tecken på sommar.
En ensam fjällbjörk.
Trots att det är i slutet av juli så finns det lite snö kvar på fjälltopparna.
Det blir många korta stopp för att föreviga naturen.
Det är en lyx att få gå längs orörd natur som denna. Förutom spångarna då, men det känns bra att veta vart man går.
Jimmy och Katarina vilar en stund.
Snart ska vi passera det forsande vattnet.
Men först, fotostopp!
Det syns kanske inte så tydligt, men nu är vi på väg för en jobbig backe. Ibland vet jag inte vilket som är värst – upp eller ned?
Tony har gått i förväg och sitter och väntar in oss på andra sidan forsen.
Det finns ju sämre platser att vänta på.
Det känns som att vi har gått betydligt längre än vi faktiskt har.
Här tror jag att Katarina fotograferar med sin engångskameraapp. Eller så är det bara med mobilen.
Vi har drygt 2 kilometer innan vi är framme för dagen.
Eller dag och dag – här närmar det sig ändå kväll även om det inte syns på bilderna.
Det är så vackert med forsande vatten. Mäktigt.
No trail left behind – viktiga ord att tänka på.
Jag ville ha några vandringsbilder på Jimmy utan ryggsäck och även om han inte sa det rent ut så tyckte han nog säkert att det var skönt att vila ryggen en stund.
Så vackert med allt virvlande vatten från Vuojatädno.
På andra sidan sjön så väntar vår bil. Men vi har en sista övernattning kvar innan vi är där.
En gungig hängbro – inget för den höjdrädda.
Jag undrar när jag kommer få återse denna vy.
Sociala medier paus?
En kort paus senare så är vi på väg igen.
Hängbron som vi precis har gått över.
Det känns tråkigt att veta att det här är den sista sträckan vi kommer att promenera under denna vandring.
Att veta att det här inte kommer vara vår utsikt under fler mornar.
Vi möter en fågel.
I takt med att kvällen börjar komma så kommer även det mjuka och vackra ljuset.
Fjällen är en fantastiskt plats att vandra längs.
Vi ser inte ett överflöd av blommor under vandringen men de få vi ser är så vackra.
Att något så enkelt kan vara så vackert.
Nu är vi framme vid Akkastugan där vi har tänkt att övernatta.
Här vid fjällstugan så ligger fjället Áhkká även kallad för Lapplands drottning.
Här finns rum och bastu för den som vill unna sig något extra.
Många anser att fjällstugan har STFs vackraste utsikt vilket jag mycket väl kan förstå.
Utsikten alltså!
Vi valde att fortsätta och gå hela vägen fram till strandkanten så att vi är på plats under morgondagen då vi ska åka med M/S Storlule över Akkajaure.
Det är 2 km från Akkastugan till båthållplatsen.
Någon har glömt sina kängor…
I närheten av båthållplatsen så finns en stuga med väntrum och en liten servering. Vi anlände dock utanför öppettiderna. Dessa tider är från 2017 så inga garantier att det är samma tider under andra år.
Vi kommer fram till strandkanten lagom till att solen börjar gå ned.
Jag tyckte inte att vi skulle tälta på denna plats men gav med mig.
Äntligen mobiltäckning igen? Haha.
Några kommer in efter en fisketur.
Anledningen till att jag inte ville slå upp tältet på stranden? Alla dessa stenar! Väldigt fint på bild men väldigt oskönt att sova på.
Katarina passar på att försöka lära sig att tända sitt stormkök.
Det lyckas hon med utan problem.
Själv så passar jag på att fota solnedgången över Akkajaure.
Vi kunde inte ha fått en vackrare sista kväll.
Det var som att fjällen ville säga hejdå till oss.
Tack för denna gång.
Hej då och välkommen åter.
Helena

Med kameran som min trogna följeslagare så vandrar jag långsamt i nationalparker, roadtrippar mig genom mysiga småstäder och letar efter magiska guldkorn runt om i världens alla hörn. På Oh darling, let's be adventurers så får du följa med mig på alla mina äventyr.

Similar Posts

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

20 Comments

    1. Ja men visst har vi det! Det låter härligt med en tur i Hardangervidda – jag ser verkligen fram emot att läsa om det och se alla bilder 🙂

      Reply

    1. Nä, det var ju verkligen tur att du inte blev sugen på att vandra 😉 Ja, det var en härlig upplevelse och vi hade sån tur med vädret måste jag säga.

      Reply

  3. Ni måste haft bästa tänkbara väder. Så himla lyckat. Fantastiskt fina bilder på en av Sveriges vackraste platser. <3

    Reply

  4. Wow, vilket imponerande inlägg med alla fina bilder. Jag har aldrig fjällvandrat, däremot har jag besökt trakten sommartid. Det är verkligen vidunderligt vackert!

    PS. Håller med om att “Bättre sent än aldrig” är en bra devis. Ibland kan man dra till med den på latin också: “Potius sero quam numquam”. 🙂

    Reply

    1. Tack Anna! Fjällvandring är verkligen en upplevelse, kan absolut rekommendera att prova på även om det “bara” är en kortare tur.

      Hehe, får kanske börja använda frasen på latin 😉

      Reply

  6. Åhå. Så fina bilder allt i genom! Den sista bilden på Jimmy och mig var ju görfin! Som en reklambild, nästan. Jag ser dock ut som att jag behöver en dusch så mycket! my god.

    Reply

  9. Jag hittade bokstavligen detta inlägg väldigt intressant och det kastade bara stava på mig. Jag kommer snart att besöka denna plats, tack för att du delade det här inlägget.

    Reply