Upptäck Vorarlberg: vandring och hikefulness vid den drömmiga alpinsjön Lünersee

Det som jag längtade mest till under resan till Österrike var att få se alla spektakulära utsikter från alla berg som vi skulle bestiga. Ja, vi fuskade massor och tog för det mesta linbana upp. Det är det fina med Österrike – att vem som helst kan ta sig upp på en bergstopp. Det enda du behöver är ett åkpass – under vår resa i Vorarlberg så hade vi ett Montafon-Brandnertal kort. Med detta kort så fick vi åka fritt på 17 av linbanorna i Montafon, Brandnertal, Klosterfal och Walgau. PS: om du är rädd för höjder så behöver du mycket mod. Kenny hade mer än mycket mod under vår resa. 

Kortet är visserligen inte helt gratis men väl värt pengarna om du planerar att bestiga många bergstoppar på detta vis. Det går självklart även bra att bara köpa en biljett för det berg du vill upp på, om du bara ska upp på ett eller två. Men det är lätt att räkna ut vad som blir mest prisvärt.

En av de platserna som jag såg mest fram emot att få besöka var Lünersee; en riktig pärla i Alperna. Det är inte mina ord, men jag håller med. Det här blev en favoritplats för både mig och Kenny.

Lünersee är en insjö som ligger ca 1 970 meter över havet och sjön är vid vissa ställen djupare än 50 meter. Fråm början så var sjön inte alls så stor men både volym och yta ökades med hjälp av en dammbyggnad. Arbetet med dammen påbörjades år 1920 och fem år senare så var det klar.

Men långt innan dess att dammen fanns så fanns en fjällstuga här. Den tillhörde Österrikes alpina förening och öppnades år 1870. Efter att dammen tillkom så byggdes även en ny byggnad, Douglasshütte, och det är där vi ska övernatta. Men först, en promenad runt sjön och lite middag i solnedgången.

Linbanan som tar oss till toppen av berget heter Lünerseebahn och är den linbana som Kenny gillade minst under hela resan. Vi går efter hans åsikter här, eftersom han är höjdrädd. Det han inte gillade var att den gick upp/ned så tvärt. Annars var det bra att det knappt tog fem minuter från på- till avstigning.

Efter att ha checkat in och lämnat våra saker på rummet så börjar vi promenera runt sjön. Det är ca 6 kilometer och vi tänker att vi ska hinna med det innan middagen. Vandringen ska ta ca 2 timmar fast då har de helt klart inte räknat med alla mina fotostopp. Det slutar med att Kenny promenerar runt hela sjön och upp för en jobbig backe – sen ned för samma backe vilket är ännu jobbigare med hans höjdrädsla. Aldrig mer, var hans kommentar när vi möttes upp vid middagen. Själva promenaden var bra tyckte han, det var just det där med att gå nedför i så brant terräng som han hatade.

Medan han vandrade runt så stannade jag kvar vid en fin plats jag hittade. Här tog jag bilder och satt och njöt mest. Att vandra är för mig mer än att bara gå. Jag vill ha tid till att stanna upp, reflektera och bara njuta av omgivningarna. Något som jag kommer underfund med ju mer jag faktiskt vandrar. Jag går gärna långt, men jag vill inte bara gå. Hikefulness. Så det var helt perfekt att vi kunde dela upp oss och mötas i slutet.

Middagen är en tre rätters – soppa, wienersnitzel och apfelstrudel med vaniljglass och grädde till efterrätt. Till det så dricker jag lemonad och Kenny en öl. Kanske den perfekta avslutningen på vårt lilla äventyr här uppe vid en av Österrikes största alpinsjöar. Nu är vi även nästan helt ensamma här, för den sista linbanan ned har gått och då försvinner även de flesta. Ja, alla förutom vi som ska övernatta här. Tystnaden runt omkring är en stor kontrast till eftermiddagens högljudda sorl här på serveringen. Det är skönt.

Efter middagen så vill Kenny bänka sig framför tvn och fotbollen som strax ska börja. Jag gör honom sällskap en stund, men när det börjar bli dags för solnedgång så väljer jag att istället gå ut en stund. När solen börjar försvinna så försvinner även värmen. Min jacka ligger kvar på rummet och jag fryser lite men kan inte förmå mig själv att gå in och hämta den. Istället sitter jag kvar på en bänk, helt ensam, och bara är. Ja, ända tills mina fingrar börjar domna av på grund av kylan. Då är det dags att krypa ned i sängen.

På morgonen så äter vi frukost ute och njuter av vyerna som vi strax ska lämna. Vi dröjer oss kvar lite för länge men det är svårt att åka ifrån vackra platser. Men så befinner vi oss i den där linbanan igen och Kenny håller krampaktigt tag i det han kan få tag i. “You don’t have a future with this company. We could never hire you.” Var slutkommentaren han fick av mannen som tog oss ned till parkeringen på dryga fem minuter. Att åka ned var mycket värre än att åka upp, hälsar Kenny.

Tips: Du kan även fiska uppe vid Lünersee – men du behöver en guide. Vi ville prova på detta men lyckades inte få ta i en tillgänglig guide under den tid vi var där.

Vi säger hejdå till Brandnertal-regionen för denna gång.
Tags from the story

10 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.