Lyckliga gatan i Björnhammaren – den övergivna bruksorten i Närke

Lyckliga gatan i Björnhammaren är ett mysterium.

Eftersom jag nyligen har skrivit om flera olika spökstäder i USA så tänkte jag att det är dags att jag också skriver om Lyckliga gatan i Björnhammaren, en gammal bruksort som ligger ute i skogen utanför Hjortkvarn i Örebro län. Från Motala är det ca 5,5 mil till Björnhammaren och om du åker från Örebro så har du ca 5,3 mil att köra.

En gång i tiden så var samhället levande och det fanns flera fabriker här. Idag så är det dystert och tomt. Husen är fallfärdiga och den lyckliga gatan är inte längre lycklig.

Jag besökte Lyckliga gatan i Björnhammaren år 2016.

Det här är Björnhammaren

Björnhammaren ligger ganska öde ute i skogen. Hit går ingen lokaltrafik utan det är 6 km till den närmsta busshållplatsen. Förr så låg Gullans affär mitt i byns centrum och där fanns allt, sägs det.

Det ska ha varit en affär i samma hus ända sedan 1930-talet och på senare år så var det en ICA-butik. Idag är affärslokalen öde sen många år tillbaka och saknar du något i skafferiet så måste du numera ta dig in till Pålsboda. Dit är det ca 2,7 mil.

År 1970 så bodde det fortfarande 132 personer i Björnhammaren. År 2000 så bodde det endast lite över 50 personer och 2015 så finns det bara några enstaka hus som är bebodda. Några av husen används idag antingen som permanentboende eller fritidshus, men de flesta av husen står idag tomma och övergivna. Så, man kanske kan säga att den gamla bruksorten idag är är en spökstad?

Men, vad var det egentligen som gjorde att Björnhammaren gick mot sitt öde?

Lite historia om Björnhammaren och Gryts bruk

Björnhammaren byggdes upp i början av 1900-talet. Mycket tack vare den industri som bedrevs vid Gryts bruk som har anor från 1600-talet. Där tillverkade man bland annat glas under benämningen “Gryts glas” i början av 1900-talet.

Glasbruket delades med två närliggande grannsamhällena Nedre och Övre Gryt. Om du har tur så kanske du kan hitta dessa glas på auktioner eller loppisar. Det sägs även att många av dessa glas numera finns på botten av den sjö som ligger vid Björnhammaren.

Glasbruket brann tyvärr ned till grunden år 1903.

Man byggde sedan upp ett nytt bruk och där fortsatte man arbeta med glas fram till 1950. Då kombinerade man glasbruket med en tråddragerifabrik där man förberedde järntråd för tillverkning av spik. Den tråden fraktade man några kilometer norrut till Spikfabriken i Gryt där den kapades till spik, men tragiskt nog så drabbades även detta bruk av en stor brand på 1950-talet. Dock så förstördes inte hela bruket utan man kunde restaurera upp det igen.

En gång i tiden så hade till och med Bruket ett eget sidospår från Norra Östergötlands Järnvägars smalspåriga järnväg mellan Norrköping och Örebro. Järnvägen försedde bruket med transporter fram till 1985 då järnvägen lades ned och rälsen bröts upp.

Det var även under 1980-talet som bruket drabbades av en lågkonjunktur vilket resulterade i att de fick dra ned hastigt på både tillverkning och personal. Bruket såldes och numera var det endast spiktillverkningen som fortsatte. Spikfabriken är mest känd för sin N:o 1 spik.

De gula villorna längs Lyckliga gatan i Björnhammaren

Husen som finns längs “Lyckliga gatan” var alla från 1950- och 60-talet. Det finns också några större röda hus i orten som är gamla arbetarbostäder från början av 1900-talet. Men det är villorna längs Lyckliga gatan i Björnhammaren som är det som lockar de flesta till att besöka bruksorten.

Totalt så fanns 10 hus, alla gula. Ryktet säger att de ägs av bruket men om det verkligen stämmer vet jag inte. Det finns egentligen inte så mycket information om denna plats att hitta.

Lyckliga gatan du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat

Lyckliga gatan av Anna-Lena Löfgren

Anna-Lena sjunger om en helt annan lycklig gata, men texten är ändå passande på ett sätt.

 Tyvärr så är de gula villorna idag väldigt förstörda. Man har stulit tegel från taken, kopparplåt och panel är försvunna sen länge. Om det någonsin fanns något av värde inne i husen så är även det också borta. Rykten säger att kriminella ligor har kommit dit på nätterna och tagit för sig.

Trädgårdarna och området kring husen sköttes fram till början av 2000-talet av kommunen.

Men, ju mer vandalisering det blev på huset desto mindre ville kommunen sköta om trädgårdarna längs Lyckliga gatan i Björnhammaren. När vi var där så var det helt igenvuxet framför husen.

Gräset var högt och med låga skor så gillade jag inte känslan av att inte veta vad jag trampade på. Vildvuxna buskar med vackra blommor växte fritt och det var vackert.

Vackert men sorgligt.

Det går inte att leva på luft även om det är vackert runt omkring

Varför Lyckliga gatan i Björnhammaren egentligen övergavs har jag fortfarande inte hittat något svar på. Inget som förklarar varför husen bara övergavs så plötsligt. Om det nu var plötsligt.

Rykten viskar om att de som bodde på Lyckliga gatan i Björnhammaren blev tvångsflyttade då de som bodde där arbetade på bruket. Och när bruket drabbades av lågkonjunkturen så blev de flesta av med sina arbeten. Det skulle ju förklara varför husen bara övergavs så plötsligt, men det är bara rykten och jag vet inte om det stämmer. Det finns ingen att fråga.

I en by där vägen slutar och jobb inte finns spelar det ingen roll hur vacker och magnifik naturen omkring är. Det går inte att leva på luft.

~ Hjak.se

Mitt besök på Lyckliga gatan i Björnhammaren

När vi först körde in i samhället så känns det som vilket mindre samhälle som helst. Med den enda skillnaden att det var helt folktomt här. Tomt och ödsligt.

Vi åker förbi de röda gamla arbetarbostäderna och över en bro. Björnhammaren ligger väldigt vackert till vid en sjö och kvällsljuset här är helt magiskt vackert ska det visa sig lite senare.

Vi parkerar bilen vid en återvändsgränd längs Lyckliga gatan. Eller Björnhammars Ågata som gatan egentligen heter. Den ligger längst in i samhället. Lite undangömt från resten av världen.

Egentligen så är det inte tillåtet att gå in i husen. Även fast de är övergivna så är det ju trots allt någon som äger husen. Men vi känner oss lite rebelliska och smyger försiktigt in i några av dom där dörren står öppen. Försöker välja ut de som inte ser ut som att de kommer att rasa ihop vilket ögonblick som helst. Tyvärr så har ju husen påverkats av väder och vind under alla åren, men det är ändå skadegörelsen som påverkat husen som mest. Det är också skadegörelsen och vandaliseringen som är den största anledningen till att Lyckliga gatan i Björnhammaren inte längre finns kvar.

När jag skulle göra lite research om ortens historia för att skriva det här inlägget så klickade jag mig vidare in på en artikel med rubriken “Radhusidyllen som blev spökstad – nu rivs Lyckliga gatan i Björnhammaren.” Den är skriven år 2017 och berättar om att alla hus längs gatan ska rivas.

Idag, ungefär fyra år senare, så finns inget kvar efter Lyckliga gatan i Björnhammaren. De gula villorna är numera rivna med anledning av den stora vandalisering som pågått genom åren. Det var helt enkelt inte längre möjligt att rusta upp husen.

Det som finns kvar nu är Björnhammars Ågata som bara står tom.

Övergivet och ödsligt längs Lyckliga gatan i Björnhammaren

Att husen står helt övergivna har självklart lockat till sig folk. Både de som är intresserade av att åka dit och kolla, som vi gör. Men också av personer som bara vill förstöra.

När vi är där den där sensommarkvällen under 2016 så mötte vi en person. Han var också där för att fotografera och dokumentera. Vi pratade inte med varandra förutom ett kort hej. Det fanns inte så mycket mer att säga.

När jag går igenom bilderna i Lightroom för att välja ut de som jag ska redigera så kommer känslorna av att vara där i Björnhammaren smygandes tillbaka. Jag kan känna samma obehag som när vi var där. Det kändes så konstigt. Nyfikenheten blandades med obehag och en känsla av att inte riktigt vara välkomna. Och egentligen så var vi kanske heller inte det.

När vi försiktigt kikade in i några av husen så kändes det som att vi smög oss in i någons hem. Från utsidan var det bara ett övergivet hus, men från insidan så var det någons hem vi befann oss i.  Även fast det var tomt och öde, så kändes det ändå som att någon bodde här. Någon som skulle komma och ertappa oss där vi stod bland trasigt glas och slitna golv.

Ena dagen så var allt som vanligt där på Lyckliga gatan i Björnhammaren. Nästa dag så är alla människor spårlöst försvunna medan husen blev kvarglömda. Med köksgeråden kvar i lådorna, kläder i garderoberna och gamla kvitton på golvet. 70-talsblommor på tapeterna och blir ett mysterium utan svar.

Jag fotograferar så mycket jag bara kan den där sensommarkvällen, men ändå känns det som att berättelsen om Lyckliga gatan i Björnhammaren aldrig kommer att bli klar.

Jag undrar fortfarande varför husen längs Lyckliga gatan i Björnhammaren blev övergivna.

Jag vill fortfarande veta varför gatan kallades för Lyckliga gatan.

Ja, allt är borta och det är bara så
Ändå så vill jag nog inte förstå
Att min idyll som ju alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden

Lyckliga gatan av Anna-Lena Löfgren

Några år senare så lever Björnhammaren igen

Det är tragiskt att det blir så. Att en plats bara överges. Men faktum är att Björnhammaren är långt ifrån den enda plats som övergetts. Det finns förmodligen hur många orter som helst här i Sverige som en gång i tiden var väldigt levande, men som idag är helt öde.

Jag tycker också att det är tråkigt att husen inte fick vara ifred. Tänk om man hade bevarat husen och all inredning till framtiden. Det hade ju kunnat bli ett museum eller nåt liknande.

Jag skrev texten ovan med mitt första besök i Björnhammaren i åtanke.

När jag nästan hade skrivit klart det här inlägget så hittade jag en artikel om Björnhammaren. Där fick jag reda på att invånarantalet i den lilla orten numera faktiskt överstiger 100 personer åter igen då flyktingar från framför allt Syrien och Afghanistan har numera flyttat in där.

Idag så finns det inte något flyktingboende kvar i Björnhammaren.

Jag och Kenny åkte också tillbaka till Björnhammaren för några veckor sedan för att ta lite nya bilder på den numera tomma Lyckliga gatan. Då fick vi även möjlighet att prata med boende i Björnhammaren. Vi fick veta att avflyttningen inte alls gick till så drastiskt och dramatiskt som internet mest ger sken av.

Utan i verkligheten så var det mer så som det ofta är, att när jobben försvinner så försvinner även boende en efter en. Alla boende på Lyckliga gatan flyttade med andra ord inte därifrån över natten bara. Men att husen fortfarande hade möbler och köksgeråd är ändå ett litet mysterium för mig.