En oförglömlig soluppgång vid Mesa Arch i Canyonlands

Jag är och kommer aldrig bli en morgonmänniska, så mycket vet jag med säkerhet. Men det betyder inte att jag inte tvingar mig själv upp i gryningen vid speciella tillfällen. Ibland kan det vara för att jag ska med ett tidigt morgonflyg och ibland kan det vara för att jag ska ut och fotografera en soluppgång.

Just denna morgon så var anledningen att jag hade bestämt mig för att jag ville fånga Mesa Arch inne i nationalparken Canyonlands i dagens första ljus.

Vart är soluppgången vackrast?

Egentligen så hade jag inte bestämt mig till 100% förrän natten innan. Vi spenderade natten vid Archview RV Park, mitt emellan två nationalparker – Canyonlands och Arches. Och jag hade alltså möjlighet att välja mellan massor av olika platser. Men efter mycket research och massor av ångest över att jag inte kunde vara på fem platser samtidigt så valde jag jag till sist Mesa Arch. Det var den platsen som “alla” verkade rekommendera, även fast det samtidigt är det mest populära platsen.

Jag tycker det kan vara svårt med sånt ibland, speciellt när det kommer till frågan om jag vill ha exakt likadana bilder som alla andra har? Men svaret är ja, det vill jag. För jag bryr mig egentligen inte om att jag inte alltid är originell. Det är ändå något speciellt med ens egna bilder oavsett om tusentals andra har tagit samma bild. Det spelar egentligen inte någon roll för mig om att jag får trängas med alla andra för att få uppleva en plats eller fotografera ett speciellt motiv.

Även om jag såklart alltid skulle föredra att jag var ensam på plats. Men det är bara att inse att det kommer jag inte alltid att kunna vara, speciellt inte när det gäller de mest populära platserna. Så det är bara att gilla läget och göra det jag själv vill. För det är det enda som egentligen har någon betydelse. Att jag gör det jag själv vill. Och att jag besöker de platser som jag själv vill se och att jag fotograferar de platser som jag vill fotografera.

3 timmars sömn

Vi ställde klockan på 04.00. Vilket betydde att vi hade dryga 3 timmar att sova, för klockan hann bli runt 01 innan vi var redo att sova. Vi kom tyvärr fram ganska sent till campingplatsen och det var bara att fixa i ordning Rooftop sleepern och bädda sängen inne i vår campervan. Det tog kanske lite extra tid den kvällen då det var väldigt mörkt och svårt att se.

Upp kom vi iallafall även om det var väldigt svårt. Men jag såg solnedgångsbilderna framför mig och tvingade mig att öppna dörren och kliva ut i kylan. För trots att det är runt 30-40 grader på dagarna så kan kvällarna bli råa och kalla. Och denna morgon var inget undantag. Jag skyndade att få på mig kläderna och väckte de andra. De var lika svårstartade som mig, men jag hade åtminstone ett mål i siktet. De andra fick ju följa med för att tja, jag kunde ju inte bara lämna dom. Det är en nackdel med att bo i en campervan. Alla måste följa med överallt.

Försenade till Mesa Arch = en stressad Helena

En kvart senare än planerat så kom vi iväg och vi hade ca 40 minuters bilresa innan vi kunde parkera vid början av leden till Mesa Arch. Vi var de enda längs vägen så Kenny körde så snabbt som han vågade för att vi skulle hinna fram i tid. När vi äntligen kom fram så mötte vi en parkering som i princip redan var full. Så vi parkerade lite fint vid kanten av vägen och hoppades att ingen skulle klaga. Tony valde att ligga kvar och sova i bilen så han hade fått flytta den i värsta fall. Den här dagen var den första dagen som han låg i feber, tråkigt nog. Så han låg mest och slumrade i bilen.

Jag hade läst att det gäller att vara i tid om man vill få en bra plats att fotografera vid Mesa Arch och var redan väldigt stressad då solen redan hade börjat gå upp. Jag tog kameran och halvsprang den korta promenaden innan jag äntligen kom fram och såg en makalös vy! De andra tog min kameraväska med all övrig utrustning och jag fokuserade mest på att försöka klämma mig in mellan de andra fotograferna. Det var väldigt ont om plats, men jag hittade en öppning som jag fick en bra vinkel från. Jag bytte även plats med en annan fotograf under tiden för att vi båda skulle få en lite annorlunda vinkel.

Du är sällan ensam vid Mesa Arch

Av vad jag har förstått så är det inte ofta som Mesa Arch är tom vid soluppgång eller solnedgång. Men vi hade självklart lyckats pricka in den dagen då även en stor busslast med japaner skulle dit. Först så trodde jag att det är väl alltid så mycket folk, men efter att ha pratat med andra fotografer så fick jag veta att det inte riktigt brukar vara så fullt där. Och när jag säger andra fotografer så menar jag riktiga fotografer. Medan de flesta av japanerna använde mobiler samt stora Ipads för att ta bilder. Det var en rolig syn. Men allting är väl bättre än ingenting antar jag.

Jag fokuserade mest på att försöka få till den där perfekta bilden. Den som jag hade föreställt mig i huvudet. Och jag fick till den och även många fler än en. Det var inte svårt på den platsen, jag lovar. Till och med mobilkamera bilderna blev magiska! Kenny och Jimmy stod bakom mig och tog lite behind-the-scenes bilder på alla. Det är kul att ha såhär i efterhand.

Lugnet efter stormen

Allt eftersom tiden gick så försvann även människa efter människa. Till sist så var det bara vi och några få fotografer kvar. Vi pratade om fotografi och om jobb och lite allt möjligt. Och vi njöt av lugnet och solen och omgivningarna. Vi njöt av att bara vara och jag kände hur morgonens stress bara rann av mig.

Att alltid vilja se så mycket som möjligt

Ibland så fokuserar jag på så mycket annat så att jag inte riktigt hinner med att njuta av stunden. Jag är väldigt medveten om detta och jag försöker att bli bättre på det. Det är svårt, för jag vill alltid hinna med så mycket som möjligt. Även fast jag vet att det inte ens är rimligt. Men då planerar jag hellre in mycket i början och väljer bort saker när det väl kommer till kritan. Men just det där med att stanna upp och njuta, det är väldigt svårt när man vill se allting. Men ju mer jag upplever, desto mer inser jag hur viktigt det är att stanna upp istället för att skynda sig igenom livet.

Jag vet inte vad det var med just den platsen, men något speciellt var det allt. Det var tusen gånger bättre i verkligheten även fast jag hade höga förhoppningar på platsen och det hade lätt kunnat bli tvärtom. Att jag bygger upp förväntningar och så kommer jag dit och så är det inte alls lika bra som jag förväntat mig. Det finns många sådana platser, men Mesa Arch var inte en av dom! Den morgonen, speciellt tiden vid Mesa Arch, är ett av mina bästa minnen från hela USA-resan.

Frukost på språng

Efter att ha spenderat ungefär två timmar vid Mesa Arch så kände vi att det var dags för frukost. Och det är en av fördelarna med att ha en campervan – frukosten följer med vart du än åker! Så vi promenerade sakta tillbaka till bilen och där åt vi våra frukostmackor. Vi valde att fortsätta dagen med att utforska Canyonlands en liten stund och började med att åka till Grand View Point Overlook som även är platsen där vägen tar slut. Vi stannade där och tog lite bilder och det blev även flera stopp längs vägen på väg tillbaka till campingen.

Resten av fotostoppen blev ganska korta. Även om det såklart var vackert vid alla övriga platser så fanns det ingen plats som var lika fantastisk som Mesa Arch. Tänk att en liten stenbåge i naturen kan väcka så många känslor.