Idag ska allting gå så snabbt som möjligt
Idag ska allting gå så snabbt som möjligt. Det spelar ingen roll vad det gäller för det är samma visa varje gång. Vi handlar mer och mer via internet, beställer hem allt från kläder och elektronik till mat. Och så förväntar vi oss att få leverans senast dagen efter men helst igår. Något annat är otänkbart.
Okej, kanske inte riktigt, men ungefär så känner jag ibland. Och jag är inte annorlunda. Jag är precis likadan. Vill att allt ska ske snabbt, helst på en sekund och jag har inget tålamod att vänta.
Och jag tänker att det var så annorlunda förr, då när jag var yngre och då internet inte ens fanns. Då jag och min bästa kompis tog bussen in till stan (som då var Kiruna och resan var 16 mil enkel väg) för att köpa nya Adidasbyxor. Det tog oss hela dagen. Men då var det okej för det var det enda alternativet. Ja, det eller postorder men då hade det inte blivit några Adidasbyxor.
Bildredigering = gå så snabbt som möjligt?
När det gäller att redigera bilder så har även det blivit ett sånt moment, där jag ofta bara velat få det överstökat. Jag försöker alltid snabba upp hela processen för jag har inte tid att vänta. Stressar för att hinna redigera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Samtidigt så har jag aldrig velat automatisera min redigering. Något som jag vet många gör, men som jag aldrig fastnat för – är att applicera en förinställning (preset) redan vid importen av bilderna till Lightroom. Det är säkert ett jättebra knep om du vill ha samma stil på dina bilder men jag gillar ändå att arbeta med varje bild för sig. Det har jag ju faktiskt alltid gjort.
Tills jag började känna mig stressad över att jag inte hinner redigera mer bilder än jag gör. Tills jag kände att varje bild bör ta 30 sekunder att redigera, kanske max en minut. Och det är lite det jag har börjat fundera över mer nu. Att jag faktiskt inte vill automatisera min bildredigering helt. Så varför letar jag efter sätt att snabba upp allt när jag borde göra tvärtom? När jag borde ge mig själv tid till att göra det jag tycker om. Inte känna stress över att inte hinna med allt på en gång även om jag kanske glömmer det.
Redigeringen borde få ta den tid som det tar. För det är ju så olika. Ibland kanske det bara tar 30 sekunder, men ibland kanske det tar länge och då måste det få göra det.
Stressen över Instagram
Egentligen skulle det här inlägget ha handlat mer om Instagram. Om stressen med Instagram som många känner av. Även jag. Hur det viktigaste är att få till den där perfekta bilden, för en bild är ju det enda som krävs. En bild till flödet och sen kan du fortsätta jaga nya motiv. Ta hundra nya bilder för att få till en som är perfekt. Hundra bilder som blir till en och övriga bilder får somna in på hårddisken. Även där så har jag varit likadan, velat skapa det perfekta flödet med perfekta bilder.
Tills det bara tog stopp och jag inte tyckte att Instagram längre var roligt. Den senaste bilden jag la ut på Instagram var den 25 juli. Det är över tre månader sedan. Jag hade inte ens planerat det utan det bara blev så. Och ju mer tid som gick, desto svårare var det att fortsätta. För varje dag som gick och jag inte uppdaterade så kände jag en sån stress över just det, tills en dag när jag bara inte gjorde det längre.
Tills en dag när jag knappt öppnade appen längre och bara kände sån lättnad över att jag slutat tänka på det. Nu känner jag mest att jag inte ens vet när jag kommer uppdatera där igen. Instagram och bildredigering hör väl ändå kanske ihop, så det kanske inte är så konstigt att jag började sväva iväg med det här inlägget.
Nu har jag bestämt mig för att jag ska försöka fokusera på det som jag verkligen vill just nu. Att uppdatera bloggen, med många bilder som berättar hela historien. Inte bara en bråkdel av upplevelsen. Jag har även känt sån press över att uppdatera bloggen så ofta som möjligt. Ibland har det gått bra, men så helt plötsligt så har det gått två veckor utan ett nytt inlägg. Egentligen har jag ju hur mycket som helst att skriva om men det hänger väl lite ihop med att inte ha känt någon lust att redigera. Utan bilder = inga inlägg. Men nu när jag försöker släppa pressen så känns det roligare helt plötsligt. Redigeringslusten är på väg tillbaka.
Jag ser fram emot att börja redigera alla mina bilder som bara legat och väntat. Kanske var det bara så att jag behövde komma till den här insikten om att jag måste låta min redigeringsprocess få ta den tid det tar.
Känner du igen dig i det jag skriver om? Dela gärna med dig av dina tankar och funderingar. Även om du är precis tvärtom och inte alls känner igen dig – det är alltid intressant att ta del av andra tankesätt.
Jag kan verkligen känna igen det. Jag har börjat hitta ett slags mellanting på senaste tiden, där jag väljer ut mina favoritbilder som alltid får ta tid och resten får den där snabba redigeringen. De utvalda bilderna är som karameller som jag suger länge på, där jag “unnar mig” att redigera dem som en paus från annat mer kravfyllt arbete och verkligen njuter av den intuitiva processen det är för mig. Jag tycker att det låter väldigt klokt att lyssna till din takt, ditt sätt, och låta det få vara som det är. Annars är det så lätt att döda kreativiteten.
Skönt att höra att jag inte är ensam, även om det såklart är tråkigt att du också kan känna igen dig. Jag hoppas också på att hitta ett mellanting som fungerar för mig. Men det låter som en bra idé ändå, att välja ut några favoriter som får ta den tid det tar. Det tar jag till mig 🙂
Ja jag antar att jag kom till det (den insikten) för ett tag sen också, det att instagram kanske blivit ett ointressant medium på sätt och vis pga press. Bara en massa dina bilderå fina stories hela tiden. Rätt tråkigt. Jag uppdaterar då och då men lägger väldigt lite tid på ig nu. Det är vara stories då.
Ja, det blir väl att man kopplar ihop press med den appen och så blir det inte lika roligt eller intressant. Jag kollar mest stories när jag är inne, tycker också att det kan vara roligt att få se mer liveuppdateringar än bara massa fina bilder.
Jag uppdaterar min blogg väldigt sällan nuförtiden. Jag har helt enkelt inte tid. Jag har såå många fina bilder som jag vill dela, men vill ändå alltid skriva något om dom, inte bara lägga upp 10 bilder utan någon förklaring. Jag skriver mer naturligt på engelska nuförtiden, så efter jag skrivit det engelska inlägget översätter jag på mitt sätt till svenska. Ibland blir det lite annorlunda vinkling eller historia, beror på hur det flyter. Så det tar tid också.
Instagram lägger jag bara upp när jag vill och känner för det, om jag har en historia jag vill dela eller helt enkelt bara visa vardagen. Jag har ju två (egentligen tre) konton!!? Den mer “privata” har ju bara vardagsbilder och aldrig bilder jag tagit med riktiga kameran. Det andra kontot har jag mest för mina bästa bilder från kameran, redigerade och oftast med en lång historia till. Där är det helt blandat från alla möjliga ställen, men fokus på Yellowstone, Alaska, Kanada främst. För det finns så många bilder i mitt bildbibliotek som är så fantastiska och fina men som bara sitter och dammar på hårddisken.
Jag redigerar ofta bilderna var och en för sig. Har en del sparade presets men de läggs på i efterhand och ibland passar det och ibland inte. Så jag har inte riktigt någon som fits all 🙂
Förresten, gick det att kommentera på det där inlägget om Algonquin Peak för dig? Jag testade själv och det funkade och någon annan kommenterade även, så tror det ska funka nu..
Jag förstår precis om att vilja dela massa bilder men inte helt utan text. Jag försökte mig på det med en ny kategori där tanken var att mest dela bilder och bara en väldigt kort text. Men det rann ut i sanden för det var nog inte riktigt min grej att göra så.
Jag tänkte på det en gång när jag läste både engelska och svenska inlägget, att det inte var exakt samma. Men det gör verkligen ingenting tycker jag, utan du ska ju göra det som känns naturligt och bäst för dig.
Egentligen är ju Instagram perfekt när man bara vill dela en bild, utan massa text. Fast så är det ju inte där längre.
Jag har också massa presets som jag har sparat och som jag använder mig av, men har heller ingen one fits all och tror inte det finns någon sån heller. Förutom om man alltid tar samma typ av bilder och i samma ljus.
Jag kollade efter att du svarat på Instagram, och då fanns faktiskt kommentarsfältet där men det gjorde verkligen inte det tidigare. Superskumt. Glömde nog dock bort vad jag ville säga..
Jag både känner igen och inte. Dvs ja, jag känner absolut igen att man kan känna stress med bloggen och de sociala medierna!!! Nu har jag ju inte Instagram (vi har ett konto men Peter sköter det, jag har aldrig varit inne), så just Instagram är jag förstås inte stressad över. Just när det gäller foton så har jag inte så vansinnigt höga krav på mig själv heller, vilket kanske underlättar. Men jag känner krav över annat, så jag fattar ändå. Det gäller att hitta en balans, och att prioritera. Jag lägger mycket tid på bloggen, men har aldrig varit inne på Insta eller Twitter. Och det hänger väl ihop med detta, att det liksom inte GÅR att göra allt. Hoppas du hittar rätt prioritering som passar dig!
Ni har ju verkligen en fördel med att ni är två som delar på allt som ligger bakom att driva en reseblogg. Och det måste ju vara väldigt skönt. Att ni liksom kan fokusera mer på de delar som ni själva tycker bäst om. Jag har nog extremt höga krav på mig själv börjar jag inse, eller det har jag väl vetat om länge men det är lättare sagt än gjort att bara släppa dem. Men är nog bra att åtminstone börja reflektera över det, annars blir det ju ingen förändring. Och tack!
Min första kommentar försvann, vet inte varför, men jag känner lite samma. Det är någonstans lite stressigt oavsett vad, att få till det där flödet som alla pratar om. Utan jag försöker att köra på det jag vill, det blir väldigt mycket blandat. Mycket Oden, lite selfies, och någonstans däremellan lite naturbilder. Nästan allting med mobilen, och sällan något filter. På mitt andra instagramkonto, är det mer av bilder från stora kameran. Dock uppdaterar jag inte där lika ofta.
Med bloggen och bilderna, är lite kaos också. Jag får inte riktigt bilderna i den ordning jag vill, men det är OK, för ja.. Jag är inte alltid kontinuerlig eller i ordning.
Nu blev inte denna kommentar alls lik den jag skrev först, men asch, det får vara så. Man får ta det som det är, och försöka komma ihåg varför man gör vissa saker, för att nå ut, eller för att man vill dela med sig av det själv. Hoppas du hittar ditt, och bad du mår bäst av 🙂
Ja, det blir väl lite för mycket ibland och så rinner bägaren bara över. Jag tycker det är bra att du kör på din grej, på det som fungerar för dig liksom.
Hur menar du med att du inte riktigt får bilderna i den ordning du vill? I själva inläggen då eller? Jag tycker inte att en blogg alltid måste vara kontinuerlig eller i ordning – det beror ju helt och hållet på vilken typ av blogg man vill ha. Och inget sätt är fel tycker jag. Det som fungerar för en person kanske inte alls fungerar för en annan.
Tack för din kommentar!
Känner verkligen igen det du skriver! Det är anledningen att jag aldrig fastnat för något annat socialt medium (för att uttrycka mig, använder ju lite Facebook för att kommunicera med andra osv) än bloggen. Jag älskar bloggens möjlighet till långt, långsamt, kvalitativt berättande. För min del helst läst på dator, som en särskild egen stund, med en kopp te och njutning – när bloggläsning blir som att läsa en bok. Hatar att scrolla mobilen, känner aldrig att det ger mig annat än rastlöshet. Och har därför valt bort att försöka producera innehåll som ska konsumeras på det sättet, också.
Skönt att höra att jag inte är ensam, även om det är trist att du känner igen dig. Jag gillar också de möjligheterna med bloggen, att man kan ta tid på sig att skriva inlägg med kvalité och att det även kan leva vidare väldigt länge. Så är det ju inte riktigt med sociala medier. Jag läser också bloggar på datorn, vill gärna se bilderna i stort format och ja, det är mer behagligt att läsa på datorn (även om jag läser massa annat på mobilen hehe). Men ja, att scrolla i mobilen ger nog mig lite rastlöshet också. Mer än jag redan upplever. Tack för din input!
Åhh, jag känner igen mig så himla mycket! Stressen över att inte ha fått ut något blogginlägg på länge blir till att man slänger ut något kort, oinspirerande och med trista mobilbilder. Instagramflödet är i inspirationsbotten och jag kräks lite på att hela tiden utöva algoritm-jakt. Samtidigt som jag ju gillar bloggen, möjligheten att nätverka och connecta med andra, inspirera runt de ämnen jag brinner för och lägga upp härliga bilder. Men just nu är jag också lite vilsen i vad jag vill. Om jag ställer frågan till dig, vad skulle du vilja se mer av i min blogg?
Det är så skönt att läsa alla kommentarer och att jag inte är ensam, även om det såklart är tråkigt att andra känner igen sig. Jag har nog aldrig kommit till det läget att jag lagt ut mobilbilder faktiskt, förutom någon eller några enstaka. Men kan känna att jag måste få ut något och så blir jag bara stressad av det och det är ju inte då jag skriver de bästa inläggen känner jag. Och trist att höra att du också känner dig lite vilsen i vad du vill, vi kanske kan vara vilsna tillsammans?
Jag måste erkänna att jag varit väldigt dåligt på att hänga med i mitt bloggläsande nu under de senaste månaderna, kanske till och med senaste halvåret. Men jag gillar verkligen dina vaninlägg. Skulle så gärna vilja ha en egen ibland, att bara kunna åka iväg och övernatta på något fint ställe. Så skulle gärna läsa mer om sånt, eller bara om vardagsinspiration, om att komma iväg på spontana vardagsäventyr.
Mycket intressant inlägg! Allting ska gå så snabbt idag vilket gör att vi tappar bort känslan över att längta till något. Allting ska ske här och nu. Jag hörde till och med en tjej som tyckte det var jobbigt att vänta på ett ägg som skulle koka.
Ta dig tid att göra dina bilder på det sättet som får dig att känna kontakt med din passion. När du känner glädje. Strunta i hur alla andra gör. De är inte du. Eller hur?
Kram Christine
Tack för din kommentar och dina fina ord! Det där med att tappa bort känslan över att längta till något kan jag verkligen känna igen mig i. Även fast jag kanske inte alltid reflekterar över det. Jag är en person som alltid vill att saker ska hända nu, men jag älskar ju ändå att planerar och se fram emot något. Och jag kan tyvärr känna igen mig även i det där om ägget. Under tiden det kokar så måste jag göra något annat, kan inte bara vänta på att det ska bli klart. Så hemskt egentligen!
Jag är en person som alltid jämför mig med andra så det är svårt att låta bli att tänka på hur andra gör. Även fast jag vet att jag inte borde känna så. För det är ju bara jag själv som vet vad som fungerar bäst för mig.
Känner igen delvis. Jag upptäckte för nåt år sen att jag kände mig pressad, av bloggen, av facebook, av – cykeldatorn(!!!). Bl a. Så jag släppte taget och tänkte att NEJ, allt det där är till för att vara kul. Då gör jag det när jag får lust. Skriver, facebookar, cyklar, utan att bry mig om hur ofta, hur långt eller hur fort. Det räckte för mig, för jag vet ju att allt i mitt liv går i vågor. Ibland upp, ibland ner. Och så får de vara.
Jag är också mycket upp och ner och att saker går i vågor. Och det är väl okej även fast jag ändå känner att jag vill ha en bättre balans mellan allt. Men ska verkligen försöka att försöka ta det lugnt direkt om jag känner press, speciellt när något ska vara roligt men inte är det.
Ibland är det så där. Vi går ner i ngn typ av svacka – eller ide – och ett tu tre så kommer vi upp till ytan igen. Jag har faktiskt gjort just den upptäckten om mig själv, och under tiden som jag varit låg (vilket är vad jag upptäckte om mig) så har jag varit snäll mot mig själv och inte bankat på mig för att jag t ex inte har bloggat varje dag. https://herothecoach.com/2018/11/08/jag-har-varit-lag/
Ja, det är väl bara mänskligt, att det är så ibland. Försöker vara snäll mot mig själv och inte ge mig dåligt samvete när jag t ex inte är lika produktiv som jag “borde” vara men det är svårt. Jag ställer nog bara för höga krav på mig själv. Ska ta och läsa ditt inlägg nu.