Upptäck Vorarlberg: paddla SUP i Kälberseesjön högt uppe i bergen

Under vår tid i Vorarlberg så hann det bli ett flertal bergstoppar besökta, vilket också var ett av målen med resan. Att vandra uppe i bergen fast utan att behöva klättra upp för dom. Därför så blev det oftast så att vi tog linbanan upp och vandrade ned. Ibland hela vägen, ibland bara en bit. Eller så kombinerade vi vandring med en övernattning – som uppe vid alpinsjön Lünersee och en gång så tog vi en paus under en vandring för att paddla SUP (stand up paddleboarding).

Efter att ha åkt nedför Lünerseebahn i Brandnertal-regionen så åkte drygt 3 mil till Montafondalen. Det tog oss ungefär en timme att köra – med slingriga vägar så går det inte riktigt att hålla en hög hastighet samtidigt som man inte riktigt vill det heller för det fanns så mycket att titta på.

I Montafon så väntade en otäck linbanefärd med Silvretta Montafon Hochjoch Bahn upp till toppen av berget Sennigrat. Okej, den första delen av färden var helt okej. Vi bytte gondol en gång och det var heller inget problem. Men när vi kom till Hochhoch Upper Station så skulle vi byta till en linbana där man sitter helt öppet och dinglar med fötterna i luften. Linbanan skulle ta oss upp till Sennigrat Upper Station och ja, den fick helt enkelt även mig att känna mig höjdrädd. Jag vågade knappt röra på mig under färden, för varje gång som jag gjorde det så gungade det till samtidigt som hjärtat dunkade på extra snabbt. Det var en lättnad när vi äntligen skulle kliva av. Behöver jag säga att det inte blev så många bilder under den turen?

Väl uppe så var det dags att börja promenera och det är även då som vi inser att turen inte kommer vara så enkel som vi hade trott. Att hitta bra information om vandringar i Vorarlberg var inte det enklaste. Vi hittade lite information men inte på engelska. Så, vi hade fått för oss att det skulle vara en enklare promenad mellan slutstation och sjön där vi skulle paddla.

Njae, kanske inte riktigt.

Vandringen var väl egentligen inte så krävande eller svår, men vi hade inte riktigt räknat med all träningsvärk vi hade fått av tidigare vandringar. Att vara ute och gå så pass mycket som vi gjorde under resan är inget vi gör till vardags. Speciellt inte i bergsmiljö där det går så mycket upp och ned hela tiden. Så det kändes i varenda muskel vi hade, och inte hade.

Vi hade heller inte räknat med att promenaden skulle gå mestadels nedåt. Kanske inget problem egentligen men speciellt för mig så kändes min träningvärk av mest när jag gick nedåt. Det var liksom svårt att lyfta på benen och ibland så ville jag bara lägga mig ned på marken och skrika. Inte bara på grund av träningvärken utan kanske mest eftersom vi både hade varit dumma nog att bara ta på oss sandaler inför denna tur. Den skulle ju inte vara så svår och det var så varmt, tänkte vi.

Sandaler är med andra ord inget jag rekommenderar för bergsvandring. Det sägs ju att man lär sig av sina misstag så jag hoppas att jag kommer ihåg det till nästa gång. Jag hoppas verkligen det.

Vi kämpade oss ned till sjön och vi tänkte att vi skulle vara smarta och ta en genväg som visade sig vara en dum väg. Det var brant och jag halkade omkring i mina sandaler tills jag kom på att jag hade med mig ett par strumpor. Är det något jag tycker är otroligt fult så är det strumpor i sandaler men där och då så brydde jag mig inte ett dugg om hur det såg ut.

Väl vid sjön Kälbersee så väntade en paddelbräda på oss. Vattnet i sjön var iskallt och jag hade så ont i mina fötter att jag kände att jag inte ville paddla. Jag som ändå hade sett fram emot det så mycket. Men jag var så rädd för att mina stackars ben inte skulle orka med en paddeltur och att jag istället då skulle ramla i. Vilket jag verkligen inte ville göra. Så det blev Kenny som paddlade medan jag fotograferade och bara njöt av att få vila lite. Vi funderade på att köpa något att äta där tills vi kom på att vi inte hade så mycket pengar med oss. Varsin kall dryck blev det dock och min Fanta har aldrig smakat så gudomligt gott som den gjorde där.

Nån timme senare så fortsatte vi promenera ned mot Hochjoch Bahn som skulle ta oss ned till marken igen. Det var mest nedför, på en fin grusväg. Men att gå nedåt med träningsvärk är lättare sagt än gjort, haha. Så det gick lite saktare än vi tänkt oss. Vi hann till och med bli lite stressade över att vi inte skulle hinna med den sista turen ned och hann fundera fler än en gånger på vad sjutton vi skulle göra om vi inte hann med. Men med tio minuter till godo så hann vi till och med vila en stund innan vi åkte ned tillbaka till Schruns.