På väg mot Vildmarksvägen och Stekenjokk via nationalparker, vattenfall och forsar

Jag har länge drömt om att köra längs Vildmarksvägen, och då speciellt sträckan över Stekenjokk, med höga snövallar vid sidan om vägen. Men det är en ganska lång resa att göra “bara” för att se lite snö. Det är ju inte något exotiskt fenomen för mig som är uppvuxen bland det vita pudret.

Men ändå, att se de höga snövallarna uppe på kalfjället och att köra längs den där snötunneln har ändå varit något som jag har velat uppleva. Det gäller ju dock att tajma in rätt år att åka. För det är inte så att det är extrema mängder snö varje år. Förra året så hann det mesta smälta bort innan vägen hann öppna den 6 juni. Och då är det ju inte värt att åka.

Men i år så såg det lovande ut redan i början av maj då de började att ploga sträckan över Stekenjokk. Bilder och filmer från plogningen delades överallt på internet och tidningarna rapporterade om de enorma snömängderna som fanns där uppe på kalfjället.

Jag visade några bilder till Kenny och frågade försiktigt om vi inte skulle åka i år. Nu när det ändå var så mycket snö. Han var lite tveksam först men började vänja sig vid tanken och en natt i mitten av maj så bokade jag boende åt oss på Marsfjäll Mountain Lodge. Jag har inte bott på lodgen tidigare men har bara hört bra om stället. Jag passade också på att boka två frinätter på Scandic då vi inte ville sträckköra. Än så länge såg allt bra ut.

Med risk för dåligt väder…

Något som verkligen kan förstöra en resa är regn och dåligt väder. Visst, lite regn kan man alltid härda ut men regnet skyndar ju även på snösmältningen. Så när de lovade regn inför vår helg så kändes det inte bra. Men vi hade pratat om det tidigare och sagt att vi ska åka oavsett väder. Det enda som skulle få oss att avboka var om det visade sig att större delen av all snö hade hunnit smälta bort. För de stora snövallarna var ju ändå hela poängen med resan. Så utan snö, ingen resa.

Vi åkte redan på torsdagseftermiddagen. Först till Västerås och sen upp mot Gävle längs väg 56. Stopp vid Skekarsbo utsiktsplats i Färnebofjärdens nationalpark. Fast om vi hade vetat om att vi skulle få köra ganska långt på grusväg och därmed inte hinna vidare till Hedesunda pizzeria innan de stängde så hade vi nog hoppat över utsiktstornet. Vädret var inte toppenbra och även om det var fin utsikt så var det inte perfekt fotoväder. Mycket mygg och insekter var det också där i den gröna lummiga skogen.

Eftersom vi inte hann till pizzerian så åkte vi istället till Gysinge där vi spanade på det forsande vattnet. Tog en liten omväg för att köra den vackra Övägen till Ön. Fast vägen var inte alls så som jag kom ihåg den, bara en liten bit var som i mitt minne. Men med den stundande solnedgången så var det ändå en vacker väg att köra. Första gången jag körde den var sommaren 2015 då jag och Jimmy rullade i trakterna med en rosa Cadillac.

Det var även då vi åt första gången på Hedesunda pizzeria och åt den godaste snitzel med pommes. Frågan är ju om den skulle varit lika god nu som då? Eller om vi bara var väldigt hungriga just då? Efter Övägen så stannade vi och åt på MAX i Gävle innan vi rullade vidare mot Scandic Sundsvall Nord. Där vi också övernattade för fem år sedan.

På fredagsmorgonen så tog vi en sovmorgon. Kenny hämtade frukostlådor åt oss som vi tog med oss. Istället för att köra raka vägen mot Saxnäs från Sundsvall så tog vi väg 331 mot Västanåfallet. Men först, ett stopp på IKEA där vi åt lunch. Kenny åt varmkorv med bröd och jag åt deras goda vegetariska pizza. Kenny smet in på Systembolaget för att se vad de hade för lokala öl där medan jag väntade i en stekhet bil. Sommarvärmen hade även hittat till Sundsvall.

Fikapaus vid Västanåfallet

Västanåfallet ligger i Mjällåns dalgång ungefär ca 4,5 mil norr om Sundsvall och 3,5 mil väster om Härnösand. Om du kör mot Nordanå så borde du hitta dit med hjälp av en vägskylt. Från stora vägen så får man köra längs en mindre grusväg innan du kommer till vattenfallet. Se upp för det stora hålet mitt i vägen!

Vattenfallet har en sammanlagd fallhöjd på över 90 meter och naturen runt omkring vattenfallet präglas av bruksmiljö. Det finns ett café här och flera picknickbord så att du kan njuta av en fika samtidigt som du njuter av vattenfallet. Det finns också en hantverksbod, toaletter, ett natur- och kulturcenter här med information om både själva naturreservatet och om bygden som finns kring Mjällån samt toaletter.

Kenny drack både en och två koppar kaffe medan jag fotograferade vattenfallet med lång slutartid. Vi spenderade nog minst en timme här innan vi åkte vidare mot Härnösand.

Hitta hit: Västanåfallet på Google Maps

Det går ju inte att åka förbi Höga Kusten utan att stanna en stund

Kennys mormor är född och uppvuxen strax utanför Härnösand så vi letade upp hennes gamla barndomshus med hennes hjälp i telefonen. Först hittade vi fel, men sen såg vi det fina huset som låg precis vid en å. Perfekt när man är barn och bara kunde springa ned till ån för att ta sig ett dopp. Det fick mig att längta lite efter att bo i ett hus på landet, istället för i en lägenhet i stan.

Jag hade velat stanna till och spana in stan i Härnösand för där har jag faktiskt aldrig varit. Bara åkt förbi. Men vi hade ganska långt att köra så vi hade inte riktigt tid för ytterligare ett stopp. Vi hade redan flera inplanerade stopp som jag gärna ville hinna med. När vi ändå åkte förbi liksom.

Egentligen så kunde vi ha fortsatt längs väg 331 i några mil till. Då hade vi kommit ut i närheten av Sollefteå. Men, vi var ju så nära Högakustenbron så vi styrde istället bilen dit. Det är nog Sveriges vackraste bro och även fast jag har kört över den så många gånger så tröttnar jag aldrig. Den är speciell.

Istället för att stanna till vid rastplatsen vid bron så åkte vi istället till Björkudden Hotell & Restaurang. Lite roligt är bara en vecka innan vi åkte dit så var Gunilla och Christofer från resebloggen 4000mil.se där. De övernattade medan vi bara stannade till för att fotografera utsikten över bron. Hotellet är väldigt vackert och jag skulle gärna övernatta där en annan gång.

Istället för att vända om och åka tillbaka över bron för att komma ut på rätt väg så fortsatte vi längs den mindre väg som tog oss ut till Björkudden. Det dröjde inte alls länge innan vi var tvungen att vända om. Vi fick nämligen syn på tre stycken Highland Cattle och var såklart tvungna att stanna och fotografera de fluffiga djuren.

En spontant stopp vid Sandöbron

Sen fortsatte vi längs Nydalsvägen till Sandö där vi fick vända om en gång till.

Vi åkte nämligen över Sandöbron och jag kom på alldeles försent att jag ju ville ta en bild. Inte när vi åkte över bron, utan på själva bron från ett grodperspektiv. Vi rullade tillbaka några hundra meter och svängde ut mot Svanö. Kenny släppte av mig mitt på bron och åkte iväg för att vända. Han stannade till en stund vid slutet av bron och fick sällskap av en räv som bara stod och stirrade på honom. För min del så blev det både en och tio bilder på Sandöbron.

Kanske inte lika mäktig som Högakustenbron men ändå väldigt fin.

Vid det här laget så var vi båda ganska hungriga. Klockan var redan ganska mycket och att hinna fram till Saxnäs innan 21 fanns inte längre på kartan. Att ta oss de 12 milen mellan Sundsvall och Sollefteå hade tagit oss ungefär 6 timmar. De där 12 milen hade blivit 16,5 mil för oss med alla omvägar. Och klockan? Ja, den var redan 18 när vi beställde in varsin pizza på City Pizzerian i Sollefteå. Vi var båda väldigt hungriga vid det här laget men tyvärr var pizzorna inte några pizzor som vi längtar efter att äta igen. Kennys pizza var väldigt blöt och rinnig och det var alldeles för mycket olja på min pizza. Men kanterna och pizzasalladen var åtminstone goda…

Nämforsen, Kilforsen och alla hällristningar som vi aldrig såg

Trots den sena timmen så hade vi ännu några stopp att göra.

Det första var vid Forsmobron som var väldigt svårfotograferad. Det fanns en igenvuxen väg som man kunde promenera ned för att komma ned till foten av bron, men vi kände inte riktigt att vi hade den tiden. Jag hade ju hoppats på att det skulle gå att fotografera bron från vägen lite enkelt sådär, men det gick det inte. Det fanns inte någon bra plats att stanna till vid och så var det väldigt mycket buskage i vägen för vyn. Jag tog till sist upp drönaren för att lyckas få några bra bilder och då gick det mycket bättre.

Sen stannade vi till vid Nämforsen och även där fick drönaren åka upp för att ta oss förbi all skog. Det hade varit kul att promenera omkring där då det ska finnas massor av hällristningar här. Men tiden räckte inte till för en längre promenad. Målet nu var att åtminstone komma fram innan midnatt och dit var det numera inte många timmar kvar till…

Jag hade också sett en väldigt fin bild över Kilforsen så vi åkte iväg längs en grusväg för att hitta rätt plats. Men när vi kom fram så fanns det knappt något vatten i forsen och därmed blev bilden inte alls så som jag tänkt mig. Åter igen, hade vi haft mer tid så hade jag gärna promenerat omkring där och fotograferat med lång slutartid. Men det får bli en annan gång.

Vi fortsatte vår färd mot Saxnäs och Vildmarksvägen längs väg 90, även kallad för Turistvägen Resele. Tyvärr så var det vägarbeten mellan Näsåker och Junsele vilket gjorde oss lite försenade. Kenny hade svårt att låta bli att visa sitt missnöje över just sommarens alla vägarbeten, men vi hade åtminstone tur i oturen och efter Junsele så var det slut på grusväg.

Dålig täckning, vägarbeten och pizzan som vi aldrig fick

Mellan Junsele och Saxnäs så är det ungefär 23 mil och vi fick sällskap i bilen av Jimmy på telefon. Ibland tappade vi täckning och fick ringa upp. Så som det ofta blir när man reser längs landsvägar inne i landet. I Åsele svängde vi av till Sagavägen som går mellan Örnsköldsvik till Åsele längs länsväg 348 och fortsätter sedan på riksväg 90 till Vilhelmina. Från Vilhelmina går Sagavägen parallellt med Vildmarksvägen till Stalon för att sen svänga av till Dikanäs och vidare mot Norge.

När vi kom till Vilhelmina stannade vi till på Circle K (eller Statoil som du fortfarande hör mig säga fler gånger än det nya namnet…) och köpte en ost- och skinkfralla och äppeljuice. Det inplanerade toalettbesöket fick vänta för de hade endast öppet nattluckan och vi fick inte komma in i butiken. Tur i oturen att toalettbesöket inte var av akut natur, utan mer “bara för att passa på”.

Egentligen hade vi tänkt att äta en kvällspizza på Bergmans Fisk & Vilt i utkanten av Vilhelmina. Men de stängde redan kl 19 och vi hann dessvärre inte till Vilhelmina i tid. Kenny var skapligt missnöjd över detta då han sett fram emot pizzan där. Den ska tydligen vara god.

Att Sollefteåpizzan dessutom inte alls var god gjorde ju inte saken bättre eller Kenny på bättre humör. Det får bli en pizza där nästa gång vi åker förbi istället.

Spola fram några timmar till och vi var äntligen framme vid Marsfjäll Mountain Lodge.

Vi bodde i rum 14 på vandrarhemmet och somnade skönt vid 2-tiden på fredagskvällen. Men inte innan Kenny kunde ta en efterlängtad öl innan vi somnade. Eftersom jag har haft oturen att få en ögoninflammation så ser jag lite suddigt och därmed kändes det inte så säkert att jag satt bakom ratten under den här resan. Skönt för mig som kunde sitta i passagerarsätet och fota från bilen, men förmodligen lite mindre kul för Kenny som var tvungen att köra själv alla dessa långa mil.

Eftersom vi visste om att det förmodligen skulle vara en väldigt lång kö för att vara först att köra över Stekenjokk så valde vi istället att ta sovmorgon. Vi hade långa diskussioner om detta och det resulterade i att vi valde att vi börja dagen med att äta lunch = grillade hamburgare vid lodgen. Sen efter det så tänkte vi att det borde vara lite mindre fordon längs vägen.

På tal om de där grillade hamburgarna. De var hemmagjorda, ända tills det var Kennys tur att beställa. De räknade upp hur många som skulle få hemmagjorda hamburgare och personen framför Kenny fick den sista av de hemmagjorda hamburgarna. Stackars Kenny hade verkligen inte tur med maten i början  av den här resan. Först hann vi inte till pizzerian i Hedesunda, sen var pizzan i Sollefteå inte så god, vi hann inte äta pizzan i Vilhelmina och nu detta…

Men mer om det i nästa inlägg.

Vill du läsa fler inlägg från denna roadtrip?

• Vi kör längs Vildmarksvägen under årets premiär på Sveriges nationaldag 6 juni 2020
• Vi åker bland vattenfall, forsar och regn längs Vildmarksvägen