TÄVLING: Vinn en selfiestick
Det här är min första bloggtävling och det känns väldigt roligt!
Selfiesticken är väldigt smidig om man är ute själv och inte har någon som kan hjälpa till att ta den där perfekta bilden. Jag har haft en Selfiestick till min GoPro ett bra tag nu och tycker den är väldigt bra att ha. Den är liten, smidig och lätt att använda. Nu i helgen så provade jag en Selfiestick för mobilen. Jag tyckte det fungerade väldigt bra och den skulle ha varit guld värd under vissa resor. Nu fotograferar jag väl inte extremt mycket med min mobilkamera, men ibland så händer det.
Här är din chans att vinna en egen selfiestick!
Vill du vara med och tävla?
Skriv en kommentar där du berättar om ditt värsta reseminne! Lycka till!
Tävlingen pågår fram till den 21 december.
Mitt värsta reseminne är när jag åkte på min allra första resa utan föräldrar. Vi var tre tjejer som åkte till Turkiet en vecka och den ena tjejen var så förbannat sur hela veckan så vi andra fick anpassa oss efter henne hela tiden.
Så fort vi sa något som vi ville göra så blev hon sur och det blev bråk, vi fick tassa på tå runt henne hela tiden. Vi ville prova på olika restauranger med turkisk mat men hon vågade inte det utan ville bara äta på Burger King hela veckan. Blev lite tjatigt.
En kväll när vi varit ute och skulle gå hem till hotellet igen så gick vi vilse i två timmar. Egentligen var det väldigt lätt att hitta men det var nog lite alkohol med i bilden också 😉
Sen att vi var unga och lyckades bli lurade av försäljare hela tiden gjorde ju inte saken bättre. Försäljarna är ju rätt påstridiga där kan man säga.
Jag tillhör den skaran av resenärer, som tycker att även de dåliga resorna är bra och minnen för livet. Men en av mina första resor var till Usa. När jag väl kom hem och var supertrött, hade jag bara den korta sträckan med flygbåtarna, [på den tiden då det var enda sättet att ta sig mellan städerna], mellan Köpenhamn och Malmö kvar. Men när båt efter båt gick och jag inte fick plats, kom tårarna och tröttheten. Och det kan vara nog så jobbigt när man bara är 18.
Selfiepinnen hade min tekniknörd till make fått. Tror att han hade slitit ut den på kommande resa 🙂
Min värsta resa var när jag och min familj åkte till Turkiet förra året! Det som hände först var att flyget var försenat några timmar. Sedan när vi kom fram “glömde” buss chauffören oss, vi fick så klart vänta drygt en och en halv timma på honom! Sedan körde han oss till fel hotell, och då fick han köra från och tillbaka för att hitta hotellet.. Som tur hittade vi hotellet! När vi kom fram var vi vrål hungriga, men självklart har kockarna tagit in maten eftersom vi var tre timmar försenade till hotellet och dem hade inte räknat med att vi skulle komma så sent så dem sparade inte något till oss! Så vi bestämde oss för att äta utanför hotellet, i en restaurang. Som tur så var maten gott! Men självklart ska jag få otur igen.. Jag tappade mitt armband som jag fick när jag fyllde år, och hittade den aldrig! Ja, det var min första dag i Turkiet! En dag i Turkiet utan tur 🙁
Vi hade en tuff start på en Thailandsresa när flygbolaget missat att meddela att utresan från Arlanda var 11 timmar försenad. Så redan på plats var det inte annat att göra än att hänga kvar och softa, men en flygplats blir snabbt väldigt tråkig för en barnfamilj. Så redan trötta fick vi till slut sätta oss på planet och den långa resan till Krabi. Jag hade meddelat vår transfer den nya tiden men när vi kom fram till Krabi var han inte på plats. Efter telefonsamtal och annat stök fick vi dem att komma dit iallafall efter en dryg timma. Nu var vi rätt trötta på flygplatser. Nu hade klockan blivit så mycket att vi riskerade att missa sista färjan till Koh Lanta. Chauffören körde fort i mörkret och lyckades hinna med färjan. Nu hade det gått mer än 24 timmar sedan vi åkte hemifrån. Vi var trötta och ville bara hinna äta lite middag innan vi skulle sova. Tyvärr var klockan så mycket att hotellrestaurangen hade stängt så vi gick ut på “stan”, hittade ett litet ruckel som var öppet, beställde mat till de tre barnen och till oss. När maten till slut kom hade de glömt min och fruns beställningar. Vi petade i oss lite av barnens mat och drog till hotellet. Förutom att det regnade in i rummet och vi fick byta hus var resan från och med den dagen helt magisk 🙂
Året var 1989, jag var 15 år och var på min första riktiga långresa utomlands. Jag, farsan och syrran åkte till Fort Lauderdale i Florida, en vecka innan jul. Framme i USA dröjde det inte länge innan min två år äldre syster blev något irriterad på farsan.
– Nina, vet du var mamma har packat mina strumpor, räckte som fråga för att hon skulle lacka ur.
– Jag är inte din morsa! Leta själv, fräste hon.
Vi gick ner till det stora köpecentrat i stan för att handla. Kläderna var ju betydligt billigare och fräckare i USA än hemma, så det blev en del inköp. Men snart lackade syrran ur igen.
– Nina! vad har jag för t-shirt-storlek? frågade farsan.
– Vet du inte det själv?! Du är över 40 år!
Dessa incidenter gjorde att syrran inte ville gå i samma butiker som farsan, utan det blev jag och han som drog runt. Vi skulle bland annat köpa en extra väska eftersom vi inte skulle få plats med alla inköp i våra resväskor.
Vi gick in i en affär där de hade en massa olika väskor. Farsan hittade en i lämplig storlek och kollade in den. Då kom en anställd i butiken fram till farsan och sa ”excuse me sir, but that’s a diaper bag”.
Då var jag som sagt 15 år och visste inte ens att det fanns speciella väskor för blöjor. Och farsan förstod ju inte ett ord engelska. Jag tyckte situationen var lite lustig.
Ännu roligare blev det när farsan började dra i en annan väska. Tror ni inte butiksgubben la sig i ännu en gång!
– Sir, that’s also a diaper bag.
Det slutade med att vi valde en helt annan väska, en gråsvart. Men jag tror att det också var en diaper bag, för butiksgubben stirrade på oss som om vi var helt körda.
Vi hade även bokat in oss på en kryssning till Bahamas. Det gick dagsturer från Fort Lauderdale till Freeport och vi tyckte det kunde vara trevligt att besöka en karibisk nation också, nu när möjligheten fanns.
Vi gick ombord kryssningsfärjan Scandinavian Star (helt korrekt, den eldhärjades sedermera utanför Lysekil 1990 och 159 personer omkom) och jag hade på mig jeansshorts och en t-shirt med de olympiska ringarna och texten “Team Sweden”. Jag tyckte jag skulle se tuff ut i denna mundering.
Jag såg nog egentligen väldigt komisk ut. Jag var 185 centimeter lång och vägde knappt 60 kilo. Jag hade tandställning, moppemustasch och en frisyr som – ja, inte var någon riktig frisyr.
Servicen ombord var väldigt bra. En servitör var hela tiden på hugget och frågade om jag ville ha mer att äta eller dricka. Farsan sa till mig att han kanske tror att du är elitidrottsman med tanke på din tröja och därför har koll på dig.
Då blev jag aningen besvärad. Jag ville absolut inte få några frågor om någon eventuell OS-satsning. Jag höll inte ens på med friidrott.
Bahamas var väldigt vackert. Jag hade aldrig tidigare sett varken kristallklart vatten eller kritvit sand. Överallt ploppade det upp palmer. Efter en stund på stranden skulle jag och farsan gå och shoppa lite. Vi var ju tvungna att tjacka ett par t-shirtar som visade att vi verkligen varit på Bahamas.
Syrran vägrade som bekant följa med.
Inne i strandbutiken hängde det många, fina varianter av t-tröjor. “I’d rather be in the Bahamas” skrivet med neongrönt som övergick i gult och orange fastnade jag direkt för. Men sedan hann jag inte kolla så mycket mer. En butiksanställd skulle börja snacka med mig. Och den här typen av tugg var jag som oskyldig och oerfaren 15-åring inte van vid.
Hon la armen runt mig och började:
– Hey, where you from?
– I am 22 years and have two kids. You wanna marry me?
– Come on, give us a kiss, sa hon och putade med läpparna och pekade på sin kind.
Jag kände mig inte alls bekväm med situationen och ville dra därifrån. Men farsan fattade inget och skulle givetvis sega sig och rota bland alla souvenirprylar. Till slut kom vi som tur var i väg utan att jag blivit trolovad.
Vi gick tillbaka till våra grejer vid stranden och där ville jag tillbringa resten av tiden. Ville absolut inte riskera att råka ut för den påflugna kvinnan något mer.
Men se, det gick inte.
Farsan ville ta en cigg och vandrade iväg för att se sig omrking. Tydligen dög inte vattenbrynet eftersom han klampade iväg in i något snår. Efter ett tag kom han tillbaka.
– Mikko … jag trampade i något, det verkar vara olja …
Hans fot var helt svart. Och det gick inte att gnugga bort med sand.
– Vi måste ha bensin. Kan du följa med och fråga någon om det finns bensin?
Syrran vägrade så klart, så jag fick återvända till de fruktade butikerna med farsan i släptåg, iklädd ett par glansiga, klarblå Speedos och en blöjväska i ena handen.
Efter att ha frågat efter petrol i den närmaste butiken tipsade de oss att gå till hotellets toalett och försöka tvätta bort sörjan. Det skulle givetvis inte gå, men med papper kanske man kunde få bort det värsta.
Tro det eller ej, men på golvet bredvid en av papperskorgarna låg det en trasa som var indränkt i bensin! Ofattbart vilken tur! Det måste varit fler som fått olja på sig.
Farsan rengjorde sin fot och vi kunde återvända till stranden. Men när han sedan ännu en gång började vandra iväg mot samma snår så fick även jag nog.
– Gå inte in dit igen, nu räcker det!
Det kändes som en befrielse när vi gick ombord på färjan igen för hemresa till Fort Lauderdale. Bahamas låter säkerligen som ett fantastiskt resmål för gemene man, men timmarna jag tillbringade på den karibiska ön var minst sagt besynnerliga.
Mitt värsta resminne hände förra året..Familjen hade bokat resa till Kroatien ifrån Visby 1 år innan avresa.Min dotter och jag skulle fixa pass till henne,väl hos polisen så gick det inte för att hon måste ha sin pappas underskrift,vi är separerade så det är inte så lätt att fåtag i honom.Finns det inget annat sett sa vi till polisen…Jo ni ska ju till Kroatien och då funkar ett internationellt id,tjoho tyckte vi eftersom det kunde vi få direkt…Väl på avresedagen så blev vi stoppade i tullen,dottern fick inte åka med.Jo sa vi att polisen hade sagt att det gick…Men nej det fick hon inte,mina föräldrar kom till flygplatsen och tyckte att vi skulle resa ändå,dem tog hand om henne.Blandade känslor och många tårar.På flygplanet stod en tom stol med en påse ifrån taxfree till min dotter,tårarna bara rann.Resten av resan så låg sonen i 40 graders feber och spydde,regnet öste ner och på hemresan blev mannen sjuk i 40 grader.Var ingen rolig resa alls.Polisen erkände iaf att dem hade gjort fel och dottern fick sina pengar för resan tillbaka.vi krävde hela beloppet eftersom dem hade förstört våran resa,men vi fick bara tillbaka att ni åkte ju.
Jag hade varit Au Pair i Philadelphia i ett år. Jag åkte hem i två veckor och åkte sedan tillbaka, skulle då hjälpa familjen i 1 månad (utan arbetstillstånd då…) Sedan skulle jag och en vän dra till Mexico och semestra. Flög alltså dit, fick sitta på immigrationskontoret en hel dag. De pratade med pappan i familjen och lurade honom att jag inte hade några pengar så han erkände att jag skulle jobba hos dem… Fick mina fingeravtryck tagna och så den berömda Mugshoten, som en riktig kriminell. Blev avtagen passet och eskorterad till ett flyg som tog mig hem till Sverige igen.
Det var en rolig resa ;-D (nä men, man får väl skylla sig själv lite…)
Skulle haft en selfiestick då och tagit min egen Mugshot 🙂
Kan berätta att några år senare när jag reste till New York, trodde jag att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig när jag skulle genom tullen, men det gick bra!
God Jul!
Åh!
Fick en allergisk reaktion mot twinrix-vaccinet som jag tog två dagar innan avfärd till Thailand. Samma dag vi landade i värmen antog båda armarna skepnaden av krokodilhud. Att bada i saltvatten kändes precis lika underbart som det låter. Att sola likaså. Gick till en läkare (se bloggen, en fantastisk upplevelse
Mitt värsta reseminne var för några år sedan när vi var i finland. Det var sommar men ändå svin kallt. Men vi skulle alla fall åka till båten men då slutade våran bil funka mitt ute i ingenstans så vi fick ringa till bergningsbilen och eftersom man inte får sitta i bilen när den bergas såbehövde vi ducka hela tiden. Då så behövde vi naturligtvis laga bilen på en volvo verkstad och det fanns inga hotell eller så så vi behövde tälta bakom volvo verkstaden. Dessutom så missade vi båten från våran hamn så vi behövde vänta i två dagar eftersom det inte var hamn där båtarna kom varje dag och eftersom bilen behövde lagas. Så vi bodde där i två dagar fem pers i ett fyramanna tält i ett regnigt och kallt finland. Det är nog mitt absolut värsta semesterminne;)
Mitt värsta resminne är när jag och en kompis skulle åka på en kryssning för några år sen. Själva kryssningen i sig var det inget fel på men det var det som hände innan vi lyckades komma till hamnen som inte var så roligt… Vi hade åkt in till stan (Stockholm) i god tid då vi ville kolla i lite affärer innan det var dags att bege sig till hamnen. När det väl var dags att bege sig till hamnen så gick vi till T-centralen men väl därinne så var det en massa folk och vi fick inte åka ner med rulltrappan till vår perrong. Vi undrade såklart varför och såg både poliser och ambulanspersonal och fick sen reda på att någon förmodligen hade antingen hoppat eller ramlat framför ett tåg och därför var hela linjen avstängd just där vilket såklart är förståeligt. Det läskiga var att min kompis hade drömt om en exakt likadan händelse, att någon hade hoppat framför ett tåg, dagen innan och så hände precis det. Men olyckan slutade inte där för sen fick vi information om att tunnelbanan skulle gå från Gamla Stan så vi fick skynda oss dit och jag har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv (och jag blir nästan aldrig stressad men nu var vi oroliga över att missa båten) men när vi väl kommer dit så går inte tunnelbanan därifrån heller och ingen kan ge oss någon info om när den kommer börja att gå eller vart den närmsta tunnelbanan går ifrån. Så i panik ringer jag till min mamma och berättar om allt och det slutar med att vi får ta en taxi till hamnen, som förmodligen var en svarttaxi då han tog ganska mycket betalt för den lilla tiden som det faktiskt tog att åka till hamnen, men när vi kommer till hamnen så är i alla fall alla kassor fortfarande öppna och vi hann på båten trots all vår stress, oro och chock efter resan dit.
Förutom detta som hände innan kryssningen så har jag inga andra särskilt dåliga reseminnen som tur är. Men den gången fick jag i alla fall bevisat hur bra det är att åka i god tid när man ska iväg någonstans för man vet aldrig vad som kan hända runt omkring en som gör att man kan bli försenad. Så åk i tid allihop när ni ska någonstans!
MItt värsta reseminne upptäcktes inte förrän vi var hemma igen från två veckors semester på Dominikanska Republiken. När vi fick våra rum kände vi en skum doft, unket och mögel. Vi bytte rum och fick ett lite bättre och tänkte att vi ska ju inte var så mycket på rummen så det går nog bra. Doften märktes inte av under vistelsen, antar att vi vande oss. Väl hemma blev det värre, öppnade resväskorna och fy vilken stank! Allt vi hade med oss var förstört och givetvis hade man ju tagit med de kläder man tyckte bäst om. Dessutom jag fyllde år under resan och sällskapet hade tagit med sig paket hemifrån med nya klädesplagg. Förstört direkt. Vi försökte med allt möjligt för att få det rent, tvätta, frysa in, tvätta med ättika, tvätta med klorin, dränka i filmjölk, vädra i ett halvår… Det fick slängas. Så ett tips om man känner av mögeldoft på rummet, byt rum/hotell direkt!
Mitt värsta reseminne är från flera år sedan då jag tillsammans med andra tonårselever åkte på en skolresa till en lite mindre stad i Polen. Förutom ett riktigt unket hotell med bland annat lampor som inte fungerade, skåp som ramlade sönder, toaletter som inte gick att spola, obäddade sängar med använda sängkläder, nycklar som inte passade, heltäckningsmattor med ingrott smuts och damm och mystiska lukter här och var så råkade vi få ett gäng fulla och arga rumsgrannar som bankade på vår dörr mitt i natten och ville bli insläppta. Vi elever hade förresten en tävling om vilka som blivit tilldelade det snuskigaste hotellrummet. Tyvärr blev min grupp vinnare i den tävlingen, och det berodde på två saker: för det första var vår duschbrunn igentäppt med vad jag förmodar var hår så när man duschade steg vattnet upp till anklarna och man fick stänga av vattnet och vänta tills det runnit bort, allt för att sedan upprepa proceduren en stund senare. För det andra fanns det en stor fläck på golvet framför toalettstolen som mest troligt var torkat mensblod.
Som du säkert förstår var det hotellet ett av det sämre man kan hamna på men vi var tonåringar på skolresa så vi bestämde oss för att inte vara så kräsna. Efter två dagar kom det en ambulans (utan sirener) till hotellet, sen en till, och en till… Vi visste inte riktigt vad det handlade om men så plötsligt blev en av oss väldigt sjuk – sängliggande med väldig feber, likblek hy och konstanta kräkningar. Hon fick också åka in till sjukhuset, och där blev hon liggande med dropp resten av resan. Ungefär hälften av vårt resesällskap blev mer eller mindra lika sjuka och flera fick uppsöka sjukhus. Jag höll tummarna och var lycklig över att det verkade som att i alla fall jag klarat mig, men ååh nej…
Vi skulle flyga hem till Sverige från Krakow (läs Kräkow) och det var planerat sedan tidigare att vi skulle åka buss dit på morgonen och spendera dagen där bland alla bärnstenar fram tills det var tid för inchecking på flygplatsen. Att många fortfarande inte riktigt kände sig hundra spelade ingen roll, lärarna hade planerat dagen och så skulle det bli. På bussen började jag må dåligt och när vi gick av hade det förvärrats avsevärt. Jag minns att lärarna stod och informerade oss om uppsamlingsplats osv, jag noterade en arm som pekade åt något håll men jag orkade inte lyssna, jag satte mig på huk, det snurrade lite och jag liksom försvann ett tag. Försvann det gjorde också precis alla andra, för när jag tittade upp var jag ensam. Jag tittar mig omkring och överallt ser jag turister (och taxar! för det var någon hundutställning eller liknade men whatever) men inga spår av mitt sällskap. Det var då jag började spy.
Mitt på torget. Kaskadkräks bland turister och hundra taxar. Igen och igen. Jag lyckades ta mig till en vägg där jag stod och lutade mig och kräktes ännu mer. När det lugnat ned sig försökte jag desperat ringa till vänner och lärare, men gissa vad? Mobilen som dittills hade fungerat utan problem vägrade ha mottagning. Jag kräktes igen. Jag lyckades hitta en avsides bänk som jag halvt låg på och timmarna gick. Medveten om att tiden för incheckningen till planet närmade sig stressade en del… Till slut, i sista minuten lyckades jag ringa till en lärare som kunde lokalisera mig (de hade inte ens saknat mig) och vi tog oss alla hem igen på utsatt tid!
Min värsta resminne är när jag skulle åka från Sthlm till skåne med tåg & tåget fick stå mitt ute i ingenstans i stekande sol. Fick stå så i 7 timmar och det var riktigt hemskt.
Mitt absolut värsta reseminnen är när jag , min syster och mina föräldrar blev fast på flygplatsen i Afrika eftersom att de ansåg att min mamma smugglade med sig knark (Som inte var annat än Alvedon och Malaria medicin). De var särskilt kritiska till malariamedicinen eftersom att de sa att de aldrig hade hört talas om något sådant. De krävde att förhöra både mig och min syster på engelska i ett separat rum (Vi var endast 8 och 6 år) och som du kan tänka dig så gick det inte så bra på grund av 1. Engelskan var inte särskilt välutvecklad 2. Vi var livrädda. Jag här än idag mardrömmar om detta scenario. Usch haha!
Ser några vildhundar i den afrikanska buschen. Jag tokspringer! Hundarna springer skällande efter mig, varpå korna blir rädda och springer sönder stängslet till ett äldre pars majsfält. De blir rädda att majsen ska förstöras och springer ut i fältet för att jaga bort djuren.
Jag rycker också ut i fältet, men när hundarna kommer åt mitt håll blir jag rädd! Hela grannskapet är ute och jagar. De ropar: Se upp för ormarna i fältet! Jag rusar i riktning mot ett berg. Minns då att i bergskedjan finns leoparder. Tror att min sista dag är kommen……livrädd rundar jag istället fältet och springer in i närmaste lerhydda och gömmer mig…..
Är några minuter sen men försökt fundera ut vilket mitt värsta reseminne är!
Efter många om och med så var det på en resa till Spanien där hemvägen gick sååå fel. Hade svimmat och besökt sjukhuset och mådde dåligt i flera dagar. Var ganska glad när det var dags för hemfärd för när man mår dåligt vill man allra helst ligga i sin egna säng! Det hela börjar med att Frankrike strejkar så flygplanet får vänta in så att de kan flyga en annan väg istället. När vi väl kommer till Arlanda i snökaoset har vårt tåg redan gått. Nästa tåg vi går på går bara in till centralen där det senare blir problem på grund av all snö så då måste vi gå av och invänta nästa tåg. Tåget som väl kom blev fullpackat direkt på grund av alla andra tidigare problem så fick trängas med flera andra otåliga människor. När tåget trots alla om och med anländer till Alvesta så går det inga fler tåg och det blir en buss inkallad sista milen. Vi skulle varit hemma kl. 5 på kvällen, men kom istället fram halv 3 på natten – trots denna resa i sjukt tillstånd var det ändå underbart när man väl kom hem till sin egna säng 😀
När avslutas tävlingen?
Tävlingen är avslutad nu.